Beatrice Mikaelsdotter

Det var ett tag sen sist jag skrev, varför, jag vet inte. Har inte haft något att skriva, har inte haft några tankar att dela. Har inte haft några känslor jag behövt fått utlopp för. Varför? Jag har hittat någon, någon att prata med om allt, någon jag kan dela mina känslor med. Jag har hittat någon jag älskar på alla sätt som är möjliga, så djupt att jag inte ser botten själv, så innerligt att det ibland känns overkligt, så oövervinnerligt mycket att jag ibland blir rädd.

Varför? Varför blev det såhär nu? Varifrån kommer alla tankar? Alla känslor? Dom fanns inte här förut? Låt dom försvinna igen! Försvinna in i mörkret! För jag orkar inte nu, det är alldeles för mycket! Vart tog lugnet i mig vägen? Vart? Jag mådde juh så bra, så himla bra! Varför får jag inte må bra?

Matilda!
Snälla Matilda, (Tidda), snälla bli bra! Jag vill inget hellre! Jag kan inte sluta tänka på dig, på att du ligger där, instängd, isolerad, inte får komma därifrån! Kom tillbaka, tillbaka till mig! Matilda, jag älskar dig!! <3

Jobbig dag, jävla piss dag.. Pallar inte.. Alldeles för många tankar som snurrar.... Och vart snurrar dom? Jo, runt dig, dig jag inte ens kommer skriva namnet på.. Desto mer jag tänker på dig, desto suddigare blir minnena, alla minnen, dom säger att man ska ta vara på dom lyckliga ögonblicken, men när dom lyckliga blir bortträngda av dom dåliga, dom jobbiga minnena, dom jag försöker glömma.. Men dom kommer fram ibland, då är sorgen och saknaden över dig. Jag vet att du finns där, det är bara att lyfta på telefonen och ringa, ibland är det svårt att motstå. Men jag får inte, får inte låta mig såras igen, aldrig mer av dig. Jag har lovat mig själv, och jag kommer inte låta det hända!
Det jobbiga i det hela är jag det inte borde vara så här, det borde fungera, du betydde verkligen så himla mycket för mig. Jag kan inte förstå vad jag gjort för fel, varför du inte vill ha med mig att göra? Om du bara kunde förklara, men tala inte med mig är du snäll, hör inte av dig, det brukar bara resultera i månader av ångest i väntan på ett till samtal, sen rinna bort med tårarna. Sen när jag väl mår bra igen, så kommer samtalet, precis som jag bestämt mig för att skita i dig, precis som om du visste..


Jag vill bara att du ska veta, jag hatar inte dig, jag hatar mig för att jag inte hatar dig! För jag låter dig komma mig inpå livet, gång på gång!

You are supposed to be my father!! <'3

Idag är en sådan dag av fruktansvärd längtan! En sådan dag då allt känns så långt borta, som aldrig vill ta slut, en sådan där timmarna går baklänges. När sekunderna går saktare och det känns som om tiden inte existerar.
En sådan dag när det känns som om allt går fel, fast inget gör det. När det känns som om man ska misslyckas med allt man tar för som, och det inte är någon ide att gå upp ur sängen, men man gör det iallafall och allt bara går bra.
Det är dagar som denna, då man inte önskar något annat än att den ska ta slut, som går så långsamt att man inte håller på att ta sig igenom den.
Det är dagar som denna då din röst är värd mer än något annat och då dina sms får mig att längta mer.
Det är sådana här dagar som gör alla problem större och jag lättare hamnar på fall. Men då minnena av dina skyddande armar om mig får mig att stå kvar, kanske vingla lite, men iallafall stå kvar.
Då alla orden får större betydelse än dom har.
Det är sådana här dagar jag önskar inte existerade, även om dom ibland kan bli dom bästa!

Det är dagar som denna jag inser hur mycket jag älskar dig! <3

Det är snart slut på den här helgen, och jag vet inte rikigt om de har varit bra eller dålig. Det har varit massor med mys, för älskling har varit här hos mig, brorsan har fyllt år och igår åt vi på restaurang. Det har på det hållet varit helt underbart!
Men å andra sidan har det varit jättejobbigt! Jag har berättat saker för Patrik som jag egentligen inte vågade, som jag egentligen inte ville, fast jag visste att jag borde. Jag har erkänt saker för mig själv som jag inte vill veta, och jag förstår mig inte på mig själv ibland. Jag vill, men orkar jag?

Nu sitter jag här igen, jag är alltid lika fundersam när jag skriver, nyfiken på vilka ord som kommer från tangenterna, och vad jag vill säga. Jag får alltid känslan av att inte ha kontroll över mina fingrar. Jag vet inte vart orden för mig, och vad dom vill säga.
Ibland ser jag ord i mitt huvud som jag tänkt på länge hur jag ska formulera, ibland existerar dom inte förens dom är skrivna.

Jag önskar livet var enklare, jag vill ha hjälp, men är jag mottaglig för den? Är jag redo för att få den? Jag får den, men hjälper det mig? Vad kan jag göra för att öppna mig mer? Ibland kan jag säga allt till vem som helst, ibland klarar jag inte ens av att säga hej till mig själv.

Jag önskar jag kunde tolka mina egna ord, få dom till meningar som jag själv förstår, som har en betydelse för mig, att jag kunde formulera mina tankar så jag själv förstår dom.

Vad finns under ytan av mitt skal! Give me the key to my feelings! <3

Även fast jag inte träffat dig på evigheter
Det är snart ett år
Kan jag höra ditt skratt
Känna din smärta
Som om dina känslor
Vore mina känslor

Jag önskar jag kunde vara hos dig varje dag
Så nära
Men nu är jag
Så långt borta
I mina tankar existerar du
Varje sekund, minut och ögonblick
Men i verkligheten
Är du inte här

Jag önskar jag kunde hela dig
Kunde göra dig frisk
Jag vill finnas för dig
I en verklighet
Långt över alla andras
Bara vi
I glitter drömmar

Jag kan känna doften av ditt hår
Ibland bara dyka upp
Från ingenstans
Jag känner igen den direkt
För den är bara du
Så underbar

Du är underbar!