Varför!?
8 februari 2008
Det är det dom vill jag ska svara på, varför jag går med på det här, att jag bara får åka iväg en gång i månaden, en hel gång, jippie, skitkul, det innebär att jag måste välja vilka jag kan umgås med, och jag måste verkligen planera för att det ska fungera, vilken aktivitet hinner jag träffa flest folk på kortast tid? Det handlar inte om vad jag vill, utan vilka jag ska hinna träffa. Ska jag åka på au-grej i stockholm och träffa Patrik, Johan, Vejjan, Gurra, Sara och Kjool, eller ska jag åka på kristen drogfrifestival med 300 pers. Vad valde jag? au-grej, positivt mot negativt, och ärligt, jag umgås hellre med en liten grupp kompisar än med 300 pers och får panik..
Men jag vill inte välja, jag vill kunna hinna träffa mina andra kompisar också, jag vill hinna träffa fler, men inte alla på en gång. Jag vill kunna åka till en kompis över helgen och inte behöva tänka, nu får jag inte träffa någon annan på en månad. Då kan jag lika bra skita i det!
Det gör mig stressad, att hela tiden behöva välja bort saker jag vill, jag förstår vitsen, jag förstår den, det är inte det, det är det att jag inte riktigt tycker det hjälper, när jag större delen av veckorna måste förklara varför jag inte kan följa med på det, eller det.. Det funkade innan jag fyllde 18 att säga, 'jag får inte för mamma'. Men nu, då är det tjat, 'men du är juh 18, du bestämmer juh själv'. Det är svårt att varje gång behöva förklara varför, det hade väl varit en sak om jag had kunnat förklara det en gång för varje person, men icke, alla, eller många, fattar inte att det gäller ett tag framöver, fast jag säger att det är så fram till maj, och dom vet att jag är sjuk. Dom förstår inte.
Jag kan juh samtidigt mycket ärligt säga att jag mår bättre, det går inte att neka till. Jag skrattar, jag är glad, jag har lust att göra saker, men när jag inte får känns det som om allting motarbetar sig självt, som en cirkel.
Först så mår jag sisådär, jobbar mig upp, det känns bättre, jag börjar känna mig glad, får lusten att göra saker, inte bara för att komma bort hemifrån, utan för att det känns lockande, och sen när jag inte får det så faller jag tillbaka, och mår dåligt igen.. Det gör ont att falla, det blir lättare, men varför denna cirkel?
Ni prata om mitt jävlaranamma, klart, jag hittar det mer och mer, men vad spelar det för roll, det jag saknar mer är att få en chans att visa den!! Jag saknar att kunna vara impulsiv, komma på fredag kväll att imorgon åker vi dit, eller dit. Det försvinner mer och mer, jag försöker hålla kvar det, hitta på saker hemma, vad som helst, men det hjälper inte.
Ärligt, jag vet inte varför jag sa ja till det här, jag har inte en aning!!! Jag kanske kommer att förstå en annan gång! Men inte idag!
Det är det dom vill jag ska svara på, varför jag går med på det här, att jag bara får åka iväg en gång i månaden, en hel gång, jippie, skitkul, det innebär att jag måste välja vilka jag kan umgås med, och jag måste verkligen planera för att det ska fungera, vilken aktivitet hinner jag träffa flest folk på kortast tid? Det handlar inte om vad jag vill, utan vilka jag ska hinna träffa. Ska jag åka på au-grej i stockholm och träffa Patrik, Johan, Vejjan, Gurra, Sara och Kjool, eller ska jag åka på kristen drogfrifestival med 300 pers. Vad valde jag? au-grej, positivt mot negativt, och ärligt, jag umgås hellre med en liten grupp kompisar än med 300 pers och får panik..
Men jag vill inte välja, jag vill kunna hinna träffa mina andra kompisar också, jag vill hinna träffa fler, men inte alla på en gång. Jag vill kunna åka till en kompis över helgen och inte behöva tänka, nu får jag inte träffa någon annan på en månad. Då kan jag lika bra skita i det!
Det gör mig stressad, att hela tiden behöva välja bort saker jag vill, jag förstår vitsen, jag förstår den, det är inte det, det är det att jag inte riktigt tycker det hjälper, när jag större delen av veckorna måste förklara varför jag inte kan följa med på det, eller det.. Det funkade innan jag fyllde 18 att säga, 'jag får inte för mamma'. Men nu, då är det tjat, 'men du är juh 18, du bestämmer juh själv'. Det är svårt att varje gång behöva förklara varför, det hade väl varit en sak om jag had kunnat förklara det en gång för varje person, men icke, alla, eller många, fattar inte att det gäller ett tag framöver, fast jag säger att det är så fram till maj, och dom vet att jag är sjuk. Dom förstår inte.
Jag kan juh samtidigt mycket ärligt säga att jag mår bättre, det går inte att neka till. Jag skrattar, jag är glad, jag har lust att göra saker, men när jag inte får känns det som om allting motarbetar sig självt, som en cirkel.
Först så mår jag sisådär, jobbar mig upp, det känns bättre, jag börjar känna mig glad, får lusten att göra saker, inte bara för att komma bort hemifrån, utan för att det känns lockande, och sen när jag inte får det så faller jag tillbaka, och mår dåligt igen.. Det gör ont att falla, det blir lättare, men varför denna cirkel?
Ni prata om mitt jävlaranamma, klart, jag hittar det mer och mer, men vad spelar det för roll, det jag saknar mer är att få en chans att visa den!! Jag saknar att kunna vara impulsiv, komma på fredag kväll att imorgon åker vi dit, eller dit. Det försvinner mer och mer, jag försöker hålla kvar det, hitta på saker hemma, vad som helst, men det hjälper inte.
Ärligt, jag vet inte varför jag sa ja till det här, jag har inte en aning!!! Jag kanske kommer att förstå en annan gång! Men inte idag!
Kommentarer
Trackback
