Stop it please!!!
Jag vill inte, jag orkare inte. Varför ska ni göra så här? Varför alla bråk till ingen mening, varför kan ni inte prata? Det finns ingen anledning till att skrika eller höja rösten!!! Det finns ingen alls!!! Jag kan inte förstå varför!! VARFÖR!? Det är så fel!! Jag har mått bra i flera veckor nu, det har gått jätte bra, men nu går allt fel!! Allt!! Jag orkar inte att ni ska bråka hela tiden, jag vill inte!!! Kan ni inte bara sluta!!
Ni har två metoder, antingen så står ni precis framför mig och bara skriker åt varandra, eller så gömmer ni er i ett annat rum, det senare är värre. Som om ni inte vill att vi ska höra, men döva är vi inte, vi hör inte allt, men i hör tillräckligt, tillräckligt för att veta, något är fel!!
Jag hatar att säga det, men ibland säger du saker som jag inte för mitt liv kan förstå att du kan slänga ur dig, det slår en till marken på en gång, dom ett slag med handflatan på kinden, som en knytnäve i magen och en spark mot huvudet, det hade varit så mycket bättre, den smärtan hade jag kunnat utstå, förstå och klarat av. Men smärtan av dina ord, den är så hård, hur kan du säga så och menar du det? Jag kommer inte kunna lite på ett ord från dig längre!
"Det är mitt straff att vara i den här familjen"
Ingen tvingar dig kvar, det finns inget som inte säger att du inte bara kan dra någon annan-jävla-stans. Jag älskar dig mamma, men ibland får du mig att tvivla, ibland får du mig att hata dig mer än något annat, mer än jag själv vill förstå!!!!
Come to me, come to me my savior. Take me far away from here, take me to your paradise, where it is only you and me!
Ni har två metoder, antingen så står ni precis framför mig och bara skriker åt varandra, eller så gömmer ni er i ett annat rum, det senare är värre. Som om ni inte vill att vi ska höra, men döva är vi inte, vi hör inte allt, men i hör tillräckligt, tillräckligt för att veta, något är fel!!
Jag hatar att säga det, men ibland säger du saker som jag inte för mitt liv kan förstå att du kan slänga ur dig, det slår en till marken på en gång, dom ett slag med handflatan på kinden, som en knytnäve i magen och en spark mot huvudet, det hade varit så mycket bättre, den smärtan hade jag kunnat utstå, förstå och klarat av. Men smärtan av dina ord, den är så hård, hur kan du säga så och menar du det? Jag kommer inte kunna lite på ett ord från dig längre!
"Det är mitt straff att vara i den här familjen"
Ingen tvingar dig kvar, det finns inget som inte säger att du inte bara kan dra någon annan-jävla-stans. Jag älskar dig mamma, men ibland får du mig att tvivla, ibland får du mig att hata dig mer än något annat, mer än jag själv vill förstå!!!!
Come to me, come to me my savior. Take me far away from here, take me to your paradise, where it is only you and me!
I love you!!! <3
I love you and you know it! But Im not shore you know why and how much!!!
If you died my world wouldn't exist anymore, cause you mean so much to me that I cant think of a life without you.
I love when you look at me and smile, when you just sit there and say nothing. And when you hold my hand and I can feel the love through it, it is like, oh, I cant explain!! I just love you so much!!! There isn't words as beauty as my love!!!! <3<3
If you died my world wouldn't exist anymore, cause you mean so much to me that I cant think of a life without you.
I love when you look at me and smile, when you just sit there and say nothing. And when you hold my hand and I can feel the love through it, it is like, oh, I cant explain!! I just love you so much!!! There isn't words as beauty as my love!!!! <3<3
Varför!?
8 februari 2008
Det är det dom vill jag ska svara på, varför jag går med på det här, att jag bara får åka iväg en gång i månaden, en hel gång, jippie, skitkul, det innebär att jag måste välja vilka jag kan umgås med, och jag måste verkligen planera för att det ska fungera, vilken aktivitet hinner jag träffa flest folk på kortast tid? Det handlar inte om vad jag vill, utan vilka jag ska hinna träffa. Ska jag åka på au-grej i stockholm och träffa Patrik, Johan, Vejjan, Gurra, Sara och Kjool, eller ska jag åka på kristen drogfrifestival med 300 pers. Vad valde jag? au-grej, positivt mot negativt, och ärligt, jag umgås hellre med en liten grupp kompisar än med 300 pers och får panik..
Men jag vill inte välja, jag vill kunna hinna träffa mina andra kompisar också, jag vill hinna träffa fler, men inte alla på en gång. Jag vill kunna åka till en kompis över helgen och inte behöva tänka, nu får jag inte träffa någon annan på en månad. Då kan jag lika bra skita i det!
Det gör mig stressad, att hela tiden behöva välja bort saker jag vill, jag förstår vitsen, jag förstår den, det är inte det, det är det att jag inte riktigt tycker det hjälper, när jag större delen av veckorna måste förklara varför jag inte kan följa med på det, eller det.. Det funkade innan jag fyllde 18 att säga, 'jag får inte för mamma'. Men nu, då är det tjat, 'men du är juh 18, du bestämmer juh själv'. Det är svårt att varje gång behöva förklara varför, det hade väl varit en sak om jag had kunnat förklara det en gång för varje person, men icke, alla, eller många, fattar inte att det gäller ett tag framöver, fast jag säger att det är så fram till maj, och dom vet att jag är sjuk. Dom förstår inte.
Jag kan juh samtidigt mycket ärligt säga att jag mår bättre, det går inte att neka till. Jag skrattar, jag är glad, jag har lust att göra saker, men när jag inte får känns det som om allting motarbetar sig självt, som en cirkel.
Först så mår jag sisådär, jobbar mig upp, det känns bättre, jag börjar känna mig glad, får lusten att göra saker, inte bara för att komma bort hemifrån, utan för att det känns lockande, och sen när jag inte får det så faller jag tillbaka, och mår dåligt igen.. Det gör ont att falla, det blir lättare, men varför denna cirkel?
Ni prata om mitt jävlaranamma, klart, jag hittar det mer och mer, men vad spelar det för roll, det jag saknar mer är att få en chans att visa den!! Jag saknar att kunna vara impulsiv, komma på fredag kväll att imorgon åker vi dit, eller dit. Det försvinner mer och mer, jag försöker hålla kvar det, hitta på saker hemma, vad som helst, men det hjälper inte.
Ärligt, jag vet inte varför jag sa ja till det här, jag har inte en aning!!! Jag kanske kommer att förstå en annan gång! Men inte idag!
Det är det dom vill jag ska svara på, varför jag går med på det här, att jag bara får åka iväg en gång i månaden, en hel gång, jippie, skitkul, det innebär att jag måste välja vilka jag kan umgås med, och jag måste verkligen planera för att det ska fungera, vilken aktivitet hinner jag träffa flest folk på kortast tid? Det handlar inte om vad jag vill, utan vilka jag ska hinna träffa. Ska jag åka på au-grej i stockholm och träffa Patrik, Johan, Vejjan, Gurra, Sara och Kjool, eller ska jag åka på kristen drogfrifestival med 300 pers. Vad valde jag? au-grej, positivt mot negativt, och ärligt, jag umgås hellre med en liten grupp kompisar än med 300 pers och får panik..
Men jag vill inte välja, jag vill kunna hinna träffa mina andra kompisar också, jag vill hinna träffa fler, men inte alla på en gång. Jag vill kunna åka till en kompis över helgen och inte behöva tänka, nu får jag inte träffa någon annan på en månad. Då kan jag lika bra skita i det!
Det gör mig stressad, att hela tiden behöva välja bort saker jag vill, jag förstår vitsen, jag förstår den, det är inte det, det är det att jag inte riktigt tycker det hjälper, när jag större delen av veckorna måste förklara varför jag inte kan följa med på det, eller det.. Det funkade innan jag fyllde 18 att säga, 'jag får inte för mamma'. Men nu, då är det tjat, 'men du är juh 18, du bestämmer juh själv'. Det är svårt att varje gång behöva förklara varför, det hade väl varit en sak om jag had kunnat förklara det en gång för varje person, men icke, alla, eller många, fattar inte att det gäller ett tag framöver, fast jag säger att det är så fram till maj, och dom vet att jag är sjuk. Dom förstår inte.
Jag kan juh samtidigt mycket ärligt säga att jag mår bättre, det går inte att neka till. Jag skrattar, jag är glad, jag har lust att göra saker, men när jag inte får känns det som om allting motarbetar sig självt, som en cirkel.
Först så mår jag sisådär, jobbar mig upp, det känns bättre, jag börjar känna mig glad, får lusten att göra saker, inte bara för att komma bort hemifrån, utan för att det känns lockande, och sen när jag inte får det så faller jag tillbaka, och mår dåligt igen.. Det gör ont att falla, det blir lättare, men varför denna cirkel?
Ni prata om mitt jävlaranamma, klart, jag hittar det mer och mer, men vad spelar det för roll, det jag saknar mer är att få en chans att visa den!! Jag saknar att kunna vara impulsiv, komma på fredag kväll att imorgon åker vi dit, eller dit. Det försvinner mer och mer, jag försöker hålla kvar det, hitta på saker hemma, vad som helst, men det hjälper inte.
Ärligt, jag vet inte varför jag sa ja till det här, jag har inte en aning!!! Jag kanske kommer att förstå en annan gång! Men inte idag!
du är ljuset i mitt mörker!
Du är ljuset i mitt mörker
För mig är du värmen under dom kyliga vinternätterna
För mig är du dom svala vindarna under sommarens heta dagar
För mig är du dom första blommorna på våren
Dom sista röda löven på hösten
För mig är du solens alla strålar över en frusen vinter sjö
För mig är du soluppgången över havet
För mig är du alla stjärnor på himmelen
och ännu mer
För du är allt det vackra i världen
För du är allt det underbara som finns
För du är den människa jag älskar
Över allt annat
För du är ljuset i mitt mörker
För mig är du värmen under dom kyliga vinternätterna
För mig är du dom svala vindarna under sommarens heta dagar
För mig är du dom första blommorna på våren
Dom sista röda löven på hösten
För mig är du solens alla strålar över en frusen vinter sjö
För mig är du soluppgången över havet
För mig är du alla stjärnor på himmelen
och ännu mer
För du är allt det vackra i världen
För du är allt det underbara som finns
För du är den människa jag älskar
Över allt annat
För du är ljuset i mitt mörker
