Beatrice Mikaelsdotter

Om det är något jag inte tycker om är det random människor som skriver elaka kommentarer och tror att dom vet något. Och dom tror att det dom skriver har inverkan på mig. Men icke, jag skiter i dom eftersom dom är så fega att dom inte törs stå för vilka dom är. Eller vadå, ett förnamn? Jaha, ok. Men jag kan ändå inte svara på tal. Det hade varit intressant att veta vilka ni är. Ännu mer trött blir jag på dom som tror att dom är anonyma, men inte är det. För jag kan se IP:n, och jag ser när den är samma. Så jag vet att den anonyma personen som kommenterat på min andra blogg att den vill köra ihjäl mig eller att jag borde hoppa framför ett tåg är Ida Hinders. Och det av den enkla anledningen att IP:n är den samma som den på den som hon faktiskt har skrivit namn på. Och jag vet att det är hon som skrivit att jag inte ska lägga mitt lidande i någon annans ansvar. Och om jag gör det Ida, då är det inte ditt. Jag skulle aldrig ge dig den äran. Det handlar om något annat, någon annan. Någon som sårat mig så djupt att jag inte kan förlåta, någon som jag älskar så högt att jag skulle göra vad som helst för. Men om du trodde på att du var anonym, så fel. Tjifickdu!

Nej, jag orkar inte sitta här och skriva om sådana där obetydliga saker, som anonyma människor som tror att dom påverkar.
eller, klart dom gör, men inte lika mycket som när jag vet vem det är.

Detta är ett inlägg tänkt för random människor (och för dom som inte vet eller förstår).
Jag tänker inte tvinga någon att läsa, men om du tkr det är intressant så varsågod!
Mitt liv i repris...
Mina jobbiga perioder har uppföljts av fler jobbiga perioder. Det har varit jobbigt till och från sen jag var fem.
Mina första självmordstankar hade jag när jag gick i trean-fyran. Min första ätstörningsperiod var i sjuan. Men allt det där gick över. Jag trodde jag inte skulle behöva tänka på det där mer. Men jag hade fel. För jag hamnade i en ny ätstörningsperiod i våras. Jag slutade äta, av idag okänd anledning, och det blev inte bättre av mina hetsätningsattacker då jag spydde upp allt igen. När min energi och min ork tagit slut kom tankarna om ett bättre ställe. Och tankarna på att ta mig dit. Idag är det till och från. Vissa dagar kan jag känna att allt är bra och fundera på varför jag tänkte så där för, medans andra dagar kan fundera på hur jag tillät mig själv att var lycklig. Och så känner jag idag. Hur jag låta mig själv vara lycklig. Hur kan jag låta mig själv tro att jag är omtyckt, eller ens tänka tanken på att någon annan skulle tycka om mig. Jag kan inte förstå hur jag kan ha alla dessa människor som kallar sig mina vänner, hur dom står ut med mig. Jag kan inte bara fatta det. Jag orkar inte mer nu!!


Tack alla som finns, alla som bryr sig. Tack för att jag lever. Tack för att ni finns när jag behöver prata!
TACK!! <3 Tack Tidda för alla underbara ord! Det kommer alltid var vi, vi i en verklighet som dom andra inte ser!! <3<3

Yours Truly Beatrice Mikaelsdotter