Beatrice Mikaelsdotter

Jag fattar inte, idag skällde mamma ut mig för att hon tycker jag visar för lite känslor, det finns inga nyanser i mitt liv, jag är bara svart och vitt. Men hon ser inte mina färger, hon ser inte det jag ser, mina nyanser. Det är inte bara svart och vitt, det är också blått. Blått är mellantinget, när man inte känner något, när man är likgiltig, när man slipper tänka. Det är där jag försöker vara, det är det jag försöker uppnå. För desto mer man känner, desto svårare blir allting. Men det kan hon inte förstå. Jag tror dom där jävla psykologerna på bup kanske har rätt, jag kanske är i någon jävla depression. Men vad spelar det för roll? Så länge jag inte känner, sålänge är jag inte där.
Men om jag nu lider av någon jävla depression som dom påstår, och att det är därför jag inte ser nyanser, det är därför jag inte sover, det är därför jag inte äter. Vad kan dom göra åt det? jävla psykologer, att dom ska analsera allt man säger, bara för att jag råkar vara en såda som inte ser nyanser, och bara skit i allt, som dom tror, men nej, jag har mitt, där jag slipper vara ledsen, det finns dom jag kan umågs med utan att känna att jag mår dåligt, iallafall inte så himla dåligt. Och det är mina änglar, det är dom som jag vet alltid kommer finnas, ni som betyder mest!!

Jag orkar inte mer!!!! <'3 Jag vill juh ha dig! Förstå!! <'3


Yours Truly Beatrice Mikaelsdotter