Beatrice Mikaelsdotter

Jag blir så arg, arg på mig själv.
Nu sitter jag här för andra gången på en kväll och bloggar. Det är för att jag inte kan sova, frågorna om varför kommer och jag blir arg, så arg! I drömmarna hoppas jag och jag gör fantasin till verklighet, men jag vet att det är så långt från sanningen jag kommer, jag hittar på och önskar, önskar att mina drömmar vore sanna, men jag väcks ur dom lika snabbt som jag började drömma dom, jag inser att jag är kvar, fast i verkligheten.
Jag vill att du ska försvinna ur mitt liv, jag önskar du aldrig kommit in i det, jag vill sudda ut dom åtta underbara månaderna vi hade tillsammans, alla dagar vi spenderat, all tid vi lagt ner tillsammans, allt vi gjort och inte gjort. Jag önskar jag kunde glömma, så jag kunde leva vidare! Jag inser hur stort mitt misstag var, hur mycket jag sårade mig själv genom att såra dig! Hur mycket jag sårade mig själv genom att tro att det fanns något kvar, efter tre år, hur kunde jag tro det? Jag älskade dig, och jag älskar dig! Mer än vad jag kan beskriva med ord! Du betyder så mycket för mig! Jag hoppas vi inte ses igen.
Jag vet att det också är en omöjlighet, jag vet att det inte fungerar så, vi har för mycket och för många gemensamt, vi komme ses igen och det kommer inte göra det lättare!
Du är mina tankar, mina drömmar och min sorg! Jag älskar dig!!



Jag gläntar på dörren och tittar försiktigt genom springan, jag ser din siluett i morgonljuset, du ligger på sidan med ryggen vänd mot rummet, och ansiktet nära väggen. En ljusstrimma faller från de isär dragna grönblommiga gardinerna och ner över ditt mörkblonda hår. Du skakar lätt på huvudet som om du försökte bli av med något som irriterade dig, som en liten fluga i i det grådunkla ljuset. Jag ser inte mycket från dörren där jag står, men jag ser att du vänder på dig och slår upp dina klargröna ögon och ler lite försiktigt. Jag ler tillbaka och undrar om det var rätt av mig att öppna dörren till ditt rum, jag ville bara se dig en sista gång innan jag åkte hem. Du tittar nyfiket på mig och säger:
"Godmorgon, skulle inte du åka hem?", du säger det med ett leende och jag smälter i dina ögon, jag blir som till vax där jag står i dörröppningen och ler fånigt.
"Jag är påväg, jag ville bara säga hejdå först", mumlar jag fram på stakande röst och börjar ifrågasätta min ljusgula klänning med lila blommor på. Jag önskar att jag aldrig gått in i rummet, jag ville bara sjunka genom jordens yta.
"Klart du ska säga hejdå, kom så ska du få en sak innan du åker hem", säger du småskrattande med ditt finurliga leende som bara du har.
To be continued

Jag funderar och funderar, men det leder ingen vart, jag kommer aldrig fram till något svar på frågan. Jag vet inte varför jag inte gör det, men det gör mig irriterad, lättretad och förvirrad. Så förvirrad att jag inte vet vad. Jag måste hitta ett svar, och det snart. Jag måste veta vad jag ska göra, så hjälp mig.
Jag önskar jag kunde ge dig ett svar och att alla mina problem skulle lösa sig, men det är inte lätt när tankarna flyger åt ett annat håll, helt bort från fokus, helt i motsatt riktning. Det kanske egentligen är hela svaret på frågan, att de flyger bort från ämnen kanske betyder att det är ointressant och befängt, att det inte ens är någon idé att försöka. Men det är det som gör det svårt, vissa dagar kan jag inte låta bli att tänka på det, får det inte från hjärnan, är som ett gammalt plåster.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till, förklara för dig kanske? Otänkbart, du skulle aldrig fatta! Prata med någon om det? Omöjligt, har redan försökt!
Jag måste komma ur det här och börja fatta egna, mogna kloka beslut!
Jag önskar.....

Glad, sprallig, impulsiv, kreativ, våghalsig och tanklös är ord som många använder för att beskriva mig med. Men det är mest den jag är utåt sett, inne i min själ döljer sig djupare saker, som funderingar om livets mening, sorg, kärlek, tro och ändlös kärlek att ge bort.
Jag är vattuman, och vattumän beskrivs bland annat som "lugn, envis, självständig, seriös, ligger alltid steget före i intuition och tänkande, vågar gå sin egen väg, tänker alltid i ett längre perspektiv, svävar sällan iväg i känslomässiga och överromantiska drömmar, realism, kunskap och sunt tänkande stora nyckelord." Jag tror att det är sant, i alla fall till en viss del. Men jag vet inte. Jag skulle själv beskriva mig som engagerad, romantisk, äventyrlig, aningen egocentrisk, men samtidigt människokär, har svårt för att falla för någon och gör jag det gör jag det pladask.
Jag älskar att sitta och diskutera djupa frågor med personer som har starka åsikter men samtidigt inte är konservativa. Jag älskar att umgås med mina kompisar, se på en film, sitta och prata och ta det lugnt, medan jag och andra sidan söker äventyr i vardagen.
En av mina högsta drömmar är att bestiga Mount Everest och Killimanjaro, även vandra i Himalaya och Klippiga bergen. Men jag vill även ha ett bra jobb, en familj och ett lugnt liv. Jag vill så mycket men man måste börja med det lilla.
Hade jag pengar skulle jag ge mat, vatten och mediciner till alla de fattiga människorna i tredje världen, men jag har inte pengar, jag har inte ens råd att lägga fem kronor i kollektet i kyrkan, men jag har andra saker att ge, lämna kläder till flyktingverksamheten på orten, jag jobbade ideellt på Röda Korset när jag bodde på en ort där Röda Korset fanns. Jag samlade in pengar utanför ICA och genom att ha ungdoms café på onsdagskvällarna.
Men idag pluggar jag på gymnasieskolan i Malung och efter det så blir det som det ser ut personallinjen i Karlstad. Men vi får se vad som händer fram till dess.

Lets have a party tomorrow with the plastic sledge girls! <3

Jag fattar inte att någon kan vara så blåst. Ser på "Knutby: Vägen hem" och ärligt talat, kristibrud är blåst i huvudet, eller hon kanske tänker på det sättet och hon kanske är sådan och tror på det innerst inne, men iaf, hur kan man bli så hjärntvättad?
Och "onda andar drivs ut med sex, så vi får ha sex dygnet runt". Mongomongomongo!! Jag blir arg!!!! Nej, jag kan inte ens skriva om det!!

puss och hej! <3

jag fattar inte att jag är så korkad!
Men det är jag visst!
Jag måste fixa med redovisningen ikväll så jag klarar den imorgon!
Måste prata med Håkan imorgon om den och varför jag inte var med när dom gjorde den!
Jag måste, jag måste, jag måste!
Har iaf antagligen bil ner imorgon! Yey :P

Jag tänkte när jag satte mig här och skulle skriva att jag skulle skriva om allt som hänt dom senaste dagarna, men jag får inte fram orden, så idag blir det en tjatblogg, förlåt mänskligheten!

Imorgon ska vi göra en redovisning om konflikten mellan Norge, Danmark(grönland), Kanada, USA och Ryssland, om vem som har rätt till vilken del i Arktis havsbotten, JÄTTEKUL! Eller jo, det är rätt intressant, men jag är rätt lack på min grupp, men det får lösa sig!

Jag hade även tänkt att lägga in en dikt, så jag gör det, men jag gör det i kursivt

If I could choose only one
It would be you
If I could choose one more
It would also be you and someone else
But I don't know wh it would be
Cause you are my all

Bomben föll, igår, när mamma kom hem. Först var det bara massor med skrik, gråt och för en gångs skulle vann jag. Men glädje grusas snabbt, när fler bomber faller. Du sökte på en sjukdom på internet igår, "jag har lovat att kolla om den är ärftlig", jag ville veta varför du letade och vem som undrade. Jag fick aldrig veta vem som undrade, men jag kan räkna ut det själv. Hon svarade mig "person xxx dog i Creutzfeldt-Jakobs sjukdom igår(torsdag)".. Jag kan inte fatta det, och jag kan inte skriva namnet på personen.. Första symptomen hade kommit i mitten av december, men varför hade ingen varnat mig? Förlåt om jag har på något vis varit konstig mot någon, om jag agerat underligt eller något. Jag kan bara inte sluta tänka på det..

Jag kände dig inte ens nära, men du påverkar iallafall

I wish you were close to me
Closer than ever before
I wish you were long gone
Longer than ever before
I wish I knew were I got you
I wish I never met you
You change my life, my feeling
Every time I meet you
I hate when you do this
Even if I know it is not ehat you want to do
I hate myself for going like this
Everytime I see you
I hate that we don't have what we had



Det är historia nu, men ändå kommer tankarna på dig tillbaka i dom mörka ensamma nätterna, tankarna på vad vi hade, på vad vi kunde ha haft om jag inte tagit det beslut jag tog. Ibland gråter jag när jag tänker på dig, ibland ler jag. Men för det mesta är jag likgiltig och saklig. Jag försöker tränga bort dom jobbiga känslorna och inse att det är över och det var mitt beslut.
Du var min första riktiga kärlek, min första pojkvän, den enda människa jag någonsin tänkt tanken att kunna dela mitt liv med. Men rädslan, rädslan av att kunna förlora dig var för stor för att jag skulle klara av att vara kvar i  det vackra vi hade. Vi hade kunnat prata om det, vi hade kunnat lösa det, men ville jag ha det annorlunda? Ville jag utvecka det vi hade?
Hade det fungerat i längden?
Jag saknar dina ovanor, ditt sätt att enkelt ignorera saker du inte ville ha att göra med, ditt sätt att med hela själen gå in i det du verkligen ville göra och älskade att göra.
Hur du i timmar kunde sitta och koncentrera dig på en enda sak och glömma bort omgivningen, då kunde jag sitta och beundra din vackerhet, din skönhet, studera dragen i ditt koncentrerade ansikte, för att se si ditt vackra leende smyga fram när du inser att jag sitter och tittar på dig.
Jag älskar det vi hade, men skulle jag vara nöjd med det vi skulle kunna få idag?

Jag älskade oss! <3

Idag tog jag ett svårt beslut, jag bestämde mig för att nu är det nog, jag pallar inte längre!
Jag bryter kontakten helt med dig, jag orkar verkligen inte mer, du bara sårar sviker och förstör mitt liv! Varje gång du hör av dig tar du en del av min själ med dig, ensamheten och smärtan blir så stor, så svår, jag vet inte om jag klarar en gång till. Du kommer in i mitt liv som en vind som lika snabbt som du kom försvinner du, du lämnar mig med öppna blödande sår av besvikelse och tårar.
Varje gång du lämnar ett avtryck krymper min självkänsla, är jag inte ens värd att ha dig, vad är jag då värd? Om jag inte får ha dig i mitt liv, vem ska jag då få ha? Du som ska älska mig så innerligt mycket att inget annat egentligen har betydelse, inte ens du kan älska mig, inte ens en gnutta. Jag önskar ibland att du vore död, jag erkänner dom tankarna finns. Då hade jag haft en konkret sorg att känna, jag hade vetat hur läget var, jag hade inte behövt känna denna bävan "när hör han av sig igen och förstör", "när ska han såra mig igen", "när tänker han ta nästa del av min själ". Jag orkar inte längre!
Jag ska sätta ned foten och säga nej, jag ska stampa ifrån i motsatt riktning utan dig, jag ska leva resten av mitt liv i vetskapen av att det var jag som gjorde ett val som du inte kan göra något åt!
Om någon dag kommer ett mail trilla in i din inkorg, du kommer inte vara berädd på det, för jag har aldrig tidigare förklarat, men nu, nu ska du får veta vart skåpet ska stå och vart du har mig och mina känslor, och det är inte hos dig!


It should be a law that said, "fathers must love and take care of their daughters"!

När jag tänker efter var det förhastat, det var helt och hållet bortkastad tid, tid som jag kunde använt till att må bra. Men ick sa nicke, det gjorde jag inte, dum som jag är, varför vet jag inte. Jag vet nu att den vänskap vi har inte kommer att bli mer än vänskap, och jag har insett att det är ömsesidigt, jag har inte alls dom känslorna för dig, du betyder massor för mig, på ett annat vis.
Det var dumt det som hände, men jag vet vi klarar det, vi har klarat oss igenom värre saker, större misstag och värre svek. Vi är starka, tillsammans är vi starka.

Sen var det de här med pappa, jag fattar inte att jag börjar hoppas igen, att jag tror att denna gång, men jag lägger ner nu, jag orkar inte med det, har för mycket annat just nu som måste tas tag i, som måste fixas och som måste göras. Skolan är prio ett, sen scouterna, sen kyrkan, sen kompisarna osv. tillsist, ja inte ens där ligger pappa, han ligger långt utanför priolistan. Imorgon går jag till Bitte, hon måste hjälpa mig att klara mig igenom det här.
Jag måste göra mig själv lycklig och sen kan jag göra andra lyckliga!

When a feeling
Of disapointness comes
Leave it behind
It is not worth to feel

Let the happiness grow
Inside your heart
Inside your body
And the world will be
Even more beautiful