Beatrice Mikaelsdotter

Jag vill skriva av mig, peta ner alla mina känslor i ett dokument och spara till framtiden. Jag vill riva upp det jobbiga, plocka bort det, kasta i en soptunna och lägga på locket. Vill bara få det att försvinna..
Jag vill plocka bort gårdagen ur mitt medvetande, få det till att det aldrig har hänt. Men igår kommer alltdi finnas, igår har fastnat. Igår sitter djupt, sorgen, smärtan, ångesten, skriken, tårarna. Känslan som dina ord gav mig! Jag känner mig ful, smutsig, kränkt.. Min heder, mitt samvete, mitt liv... Allt borta, all trygghet jag byggt upp, allt det jag trodde jag hade. Det som alltid skulel finnas, jag förlorade det igår.. Det kommer vara svårt att bygga tillbaka, det kommer ta lång tid innan jag kommer känna mig hemma här igen.
Du stormar in på mitt rum, försöker övertala mig att det som var igår, var igår och idag är en ny dag.. Som om jag skulle kunna glömma!! Hon tror att jag kan glömma känslan av att vara ensam, inte ha någonstans att ta vägen. Känslan när man packar alla viktiga tillhörigheter i en väska, redo att bara gå, och sen bli tillsagd att stanna kvar.. Och sen idag, hos Bitte, du sitter där och gråter, jag fattar inte, du har inte blivit utskälld och utslängd, för att sedan släppas in igen och va fan, varför låtsas som ingenting! Du tror att allt kan bli som vanligt, att det är som dom andra gånger vi bråkar, men det går inte, jag kan inte, jag vill inte!
Om du fick som du ville, om du fick bestämma allt, skulle jag inte vara den jag är idag, jag skulle vara mönster elev, knappt ha frånvaro vid sjukdom och jag skulle ha toppbetyg. Jag skulle vara intresserad av naturvetenskap. Jag skulle vacker men inte för snygg, jag skulle ha en perfekt pojkvän, jag skulle ta studenten i vår, jag skulle ha den vackraste klänningen till balen. Men jag är inte den person du vill att jag ska vara..
Jag kommer aldrig bli din perfekta dotter, förlåt, men det är inget jag kommer att bli.

Du säger att du älskar mig vad som än händer, ibland undrar jag, ibland vet jag inte.. Förlåt att jag tvivlar, men du bevisar motsatsen så ofta, så ofta att jag inte vet alltid!

Idag är en sådan dag som man lägger på minnet ett tag fram över och plockar fram när det känns jobbigt. Ett minne som får tillvaror lite ljusare, lite lyckligare läppar, lite mer generade kinder. Men ändå en dag värd att minnas. Jag önskar jag hade fler sådana, som jag bara kunde plocka fram, titta på, känna på, lukta på och bara vara lycklig av. Sådana dagar som blir påminda av vissa sånger, vissa lukter. Det är som P&L -08, doften av min spray deo får mig att minnas när vi satt mellan tälten och drack öl, eller när vi byggde scen, eller smugglade in sprit på festivalområdet, eller när vi lyckades köpa ut sprit, eller när jag och skunk var uppe hela natten och rökte och drack, eller när jag sov på Sex Pistols, det är så många minnen, så få ord, så många känslor.
Men idag är en dag som inte kommer försvinna ur mitt medvetande på ett tag

Till alla flickor vi har försakat
Till alla er som trott
På allting som vi gjort
Vill ni följa med oss västerut?

Till alla dom som korsat atlanten
Visat att det går
Världen tittar på
Ändå från New Delhi till Moskva
När vi gräver guld i USA

Some days are better than other <3

Jag har försökt att förstå ing själv i många år nu, jag har försökt komma fram till vem jag är, vad jag är och vad jag vill med mitt liv som till synes varit meningslöst, som till synes inte haft något med omvärldens liv att göra, det har stått för sig själv och tittat på, iaktagit och velat vara med i leken.
Jag börjar förstå varför jag inte alltid varit med och lekt, varför mitt liv varit upp och ner, in och ut, varför jag kant att mitt liv inte haft någon egentlig mening.
Jag vet fortfarande inte vad jag vill med mitt liv, dock har jag kommit fram till vad jag inte vill och varför jag inte vill det. Jag vet att jag inte vill det mamma vill att jag ska göra med det, och jag vet åt vilket. håll jag ska jobba för att komma fit, jag vet vad för något som lockar. Den stora frågan är om jag vågar, om jag klarar av att ta steget ut dit, så långt i från vad omvärlden förväntar sig, så långt ifrån dit jag "borde" gå.
Att välja väg är svårt, ofta svårare än man tror, iaf om man inte vill gå dit man är "menad" att gå. Om mamma fick välja skulle jag jobba hårt, läsa alla naturkurser jag kan och sen utbilda mig til civilingenjör eller liknande, inom kemi eller teknik! Men dit ska jag inte, jag vill jobba med människor och med teater. Men vi får väl se vart jag hamnar!

<3

Jag var i skolan idag, det kanske inte låter så konstigt, men jag hade lättare feber. Men ändå åkte jag dit för att jag visste att jag skulle få se dig där, att du skulle finnas där någonstans. Att jag skulle få en skymt av dig, att jag skulle kanske få prata med dig. Jag drog mig ur sängen och tog mig upp, även fast mitt huvud bara ville ramla av, även fast min kropp sa nej. Mitt hjärta drog mig framåt, peppade mig. Bara blotta tanken på dig fick mig att må mycket bättre, fick mig att må bra. Jag vill inte på något vis skrämma dig, men du berör mig utan att beröra, du rör mig utan att röra. Jag vill leva närmare dig i drömmen om oss, jag vill leva närmare dig i verkligheten. Jag faller, jag faller, ta emot mig i dina armar res mig upp och vandra med mig på vägen till slutet. Följ mig ända fram!

Jag vill skriva ner alla mina känslor och få dig att läsa dem. Vill få dig att förstå att jag skriver om dig. Jag ser dig i korridoren, på lektionerna, i matsalen och du gör mig nervös varje gång. Jag önskar att jag kunde få på riktigt det som jag drömmer om på natten. Jag vill få vakna med känslan av dina armar runt mig och din kropp tätt mot min.

Du sitter där i andra änden av rummet och tittar, jag blir varm i hela kroppen, du rör och berör, men bara psykiskt. Jag drömmer om den dag du kommer fram till mig och frågar om jag vill, jag kommer att lägga mitt huvud mot ditt bröst och stanna där för evigt, för evigt. Jag vill känna din värme, din doft och din styrka nära, så nära att jag inte vågar skriva om det här. Jag faller, jag faller djupt in i dimman. Rädda mig upp.

Jag har känt dig länge, men jag har aldrig sett det vackra hos dig förut. Ditt leende, ditt skratt, allt hos dig. Jag inser själv att jag börjar bli förälskad i dig. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska agera. Jag vill inte vara framfusig, jag vill inte vara för på, jag vill att du själv ska inse hur det är, jag vill. Jag vill vara nära. Följ mig hem, om så bara för en film! <3