Beatrice Mikaelsdotter

Jag ligger i sängen, klockan är fyra på morgonen, skriken från er ekar fortfarande! SLUTA! Jag hatar när ni bråkar! Det är många timma sen nu, runt ett halvt dygn, varför kan det inte sluta eka eka eka...
Jag önskar jag kunde göra så ni inte bråkade så mycket, att jag klarade av att gå mellan och säga från, som du gör när hon är arg på mig! Men jag kan inte, jag orkar inte! Det är för svårt, jag kalrar inte av att försvara mig mot henne. När hon skriker stannar mitt hjärta, det stelnar [älskar hon mig? vad ska jag göra för att få henne glad? är jag värd något?]. Orden hon formar med sina läppar förlorar betydelse. Dom har ingen mening för mig längre. Jag får inte in dom. Men när hon skriker på dig ekar orden i mitt huvud i dagar efter. Jag hatar det, hatar stämningen jag skapar med era ekon i mitt huvud, att jag inte är mig själv längre!
Skitdag, jävla skitdag! jag vill bara somna och sova tills allt är över! Jag orkar inte längre! Jag orkar inte mer!


Jag önskar jag kunde plocka ner himlens alla stjärnor till dig, jag önskar jag hade något att ge dig, jag önskar att jag kunde göra något åt det som tynger dig Mamma!