On my mind for the minute, is you!
I wish you were close to me
Closer than ever before
I wish you were long gone
Longer than ever before
I wish I knew were I got you
I wish I never met you
You change my life, my feeling
Every time I meet you
I hate when you do this
Even if I know it is not ehat you want to do
I hate myself for going like this
Everytime I see you
I hate that we don't have what we had
Det är historia nu, men ändå kommer tankarna på dig tillbaka i dom mörka ensamma nätterna, tankarna på vad vi hade, på vad vi kunde ha haft om jag inte tagit det beslut jag tog. Ibland gråter jag när jag tänker på dig, ibland ler jag. Men för det mesta är jag likgiltig och saklig. Jag försöker tränga bort dom jobbiga känslorna och inse att det är över och det var mitt beslut.
Du var min första riktiga kärlek, min första pojkvän, den enda människa jag någonsin tänkt tanken att kunna dela mitt liv med. Men rädslan, rädslan av att kunna förlora dig var för stor för att jag skulle klara av att vara kvar i det vackra vi hade. Vi hade kunnat prata om det, vi hade kunnat lösa det, men ville jag ha det annorlunda? Ville jag utvecka det vi hade?
Hade det fungerat i längden?
Jag saknar dina ovanor, ditt sätt att enkelt ignorera saker du inte ville ha att göra med, ditt sätt att med hela själen gå in i det du verkligen ville göra och älskade att göra.
Hur du i timmar kunde sitta och koncentrera dig på en enda sak och glömma bort omgivningen, då kunde jag sitta och beundra din vackerhet, din skönhet, studera dragen i ditt koncentrerade ansikte, för att se si ditt vackra leende smyga fram när du inser att jag sitter och tittar på dig.
Jag älskar det vi hade, men skulle jag vara nöjd med det vi skulle kunna få idag?
Jag älskade oss! <3
Closer than ever before
I wish you were long gone
Longer than ever before
I wish I knew were I got you
I wish I never met you
You change my life, my feeling
Every time I meet you
I hate when you do this
Even if I know it is not ehat you want to do
I hate myself for going like this
Everytime I see you
I hate that we don't have what we had
Det är historia nu, men ändå kommer tankarna på dig tillbaka i dom mörka ensamma nätterna, tankarna på vad vi hade, på vad vi kunde ha haft om jag inte tagit det beslut jag tog. Ibland gråter jag när jag tänker på dig, ibland ler jag. Men för det mesta är jag likgiltig och saklig. Jag försöker tränga bort dom jobbiga känslorna och inse att det är över och det var mitt beslut.
Du var min första riktiga kärlek, min första pojkvän, den enda människa jag någonsin tänkt tanken att kunna dela mitt liv med. Men rädslan, rädslan av att kunna förlora dig var för stor för att jag skulle klara av att vara kvar i det vackra vi hade. Vi hade kunnat prata om det, vi hade kunnat lösa det, men ville jag ha det annorlunda? Ville jag utvecka det vi hade?
Hade det fungerat i längden?
Jag saknar dina ovanor, ditt sätt att enkelt ignorera saker du inte ville ha att göra med, ditt sätt att med hela själen gå in i det du verkligen ville göra och älskade att göra.
Hur du i timmar kunde sitta och koncentrera dig på en enda sak och glömma bort omgivningen, då kunde jag sitta och beundra din vackerhet, din skönhet, studera dragen i ditt koncentrerade ansikte, för att se si ditt vackra leende smyga fram när du inser att jag sitter och tittar på dig.
Jag älskar det vi hade, men skulle jag vara nöjd med det vi skulle kunna få idag?
Jag älskade oss! <3
Kommentarer
Trackback
