Beatrice Mikaelsdotter

Jag vill bara lägga mig ner och sova
Jag vill att idag ska ta slut
Jag vill ha mer av imorgon
Ge mig morgondagens ljus idag

När min blick får möta din är jag lycklig igen
Då blir jag hel, såren i min själ läks
Lämna min aldrig, såra mig inte
Få mig inte att gråta över dig
Om du inte är värd det
När vi möts igen

Jag vill bara lägga mig ner och sova
Jag vill att idag ska ta slut
Jag vill ha mer av imorgon
Ge mig morgondagens ljus idag

Du har fångat min själ i ditt nät
Du nästlar in mig i ditt liv
Fast jag inte vet om jag vill vara kvar
Du ger mig andrum när du kväver mina känslor
Du låter mig leva fri i mina tankar och känslor
Du ger mig det utrymme jag behöver
Med dig är jag lycklig

Jag vill bara lägga mig ner och sova
Jag vill att idag ska ta slut
ag vill ha mer av imorgon
Ge mig morgondagens ljus idag
Ge mig mer av morgondagen ljus

När jag vaknade upp i morse, var det med ett leende på läpparna. Jag drömde en underbar dröm. Jag drömde om dig och mig, jag drömde om oss. Jag önskar den drömmen var sann! Den var vacker på alla sätt och vis.
Det var bara du och jag, i lycka!
Jag vet att den aldrig kommer bli sann, att den aldrig kommer slå in. Jag kan bara önska.

Om jag visste hur allt skulle sluta, skulle allt vara mycket lättare! Jag vill veta, men jag är glad att läget är som det är just nu. Jag vill inte gå framåt, jag vill stanna i min kupa och låtsas som att inget hänt, men jag vill utveckla det som finns!
Det finns egentligen bara en som kan säga hur det ligger till, hur det är, vad jag ska göra, vad som kan komma att hända, och det är du, eller det kanske är jag. Allt händer i grund och botten med tanke på vad jag gör, hur jag agerar. Jag önskar jag visste vad jag ville!

Jag vill så gärna veta!

Jag funderar och funderar, men det leder ingen vart, jag kommer aldrig fram till något svar på frågan. Jag vet inte varför jag inte gör det, men det gör mig irriterad, lättretad och förvirrad. Så förvirrad att jag inte vet vad. Jag måste hitta ett svar, och det snart. Jag måste veta vad jag ska göra, så hjälp mig.
Jag önskar jag kunde ge dig ett svar och att alla mina problem skulle lösa sig, men det är inte lätt när tankarna flyger åt ett annat håll, helt bort från fokus, helt i motsatt riktning. Det kanske egentligen är hela svaret på frågan, att de flyger bort från ämnen kanske betyder att det är ointressant och befängt, att det inte ens är någon idé att försöka. Men det är det som gör det svårt, vissa dagar kan jag inte låta bli att tänka på det, får det inte från hjärnan, är som ett gammalt plåster.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till, förklara för dig kanske? Otänkbart, du skulle aldrig fatta! Prata med någon om det? Omöjligt, har redan försökt!
Jag måste komma ur det här och börja fatta egna, mogna kloka beslut!
Jag önskar.....

Glad, sprallig, impulsiv, kreativ, våghalsig och tanklös är ord som många använder för att beskriva mig med. Men det är mest den jag är utåt sett, inne i min själ döljer sig djupare saker, som funderingar om livets mening, sorg, kärlek, tro och ändlös kärlek att ge bort.
Jag är vattuman, och vattumän beskrivs bland annat som "lugn, envis, självständig, seriös, ligger alltid steget före i intuition och tänkande, vågar gå sin egen väg, tänker alltid i ett längre perspektiv, svävar sällan iväg i känslomässiga och överromantiska drömmar, realism, kunskap och sunt tänkande stora nyckelord." Jag tror att det är sant, i alla fall till en viss del. Men jag vet inte. Jag skulle själv beskriva mig som engagerad, romantisk, äventyrlig, aningen egocentrisk, men samtidigt människokär, har svårt för att falla för någon och gör jag det gör jag det pladask.
Jag älskar att sitta och diskutera djupa frågor med personer som har starka åsikter men samtidigt inte är konservativa. Jag älskar att umgås med mina kompisar, se på en film, sitta och prata och ta det lugnt, medan jag och andra sidan söker äventyr i vardagen.
En av mina högsta drömmar är att bestiga Mount Everest och Killimanjaro, även vandra i Himalaya och Klippiga bergen. Men jag vill även ha ett bra jobb, en familj och ett lugnt liv. Jag vill så mycket men man måste börja med det lilla.
Hade jag pengar skulle jag ge mat, vatten och mediciner till alla de fattiga människorna i tredje världen, men jag har inte pengar, jag har inte ens råd att lägga fem kronor i kollektet i kyrkan, men jag har andra saker att ge, lämna kläder till flyktingverksamheten på orten, jag jobbade ideellt på Röda Korset när jag bodde på en ort där Röda Korset fanns. Jag samlade in pengar utanför ICA och genom att ha ungdoms café på onsdagskvällarna.
Men idag pluggar jag på gymnasieskolan i Malung och efter det så blir det som det ser ut personallinjen i Karlstad. Men vi får se vad som händer fram till dess.

Lets have a party tomorrow with the plastic sledge girls! <3

Jag fattar inte att någon kan vara så blåst. Ser på "Knutby: Vägen hem" och ärligt talat, kristibrud är blåst i huvudet, eller hon kanske tänker på det sättet och hon kanske är sådan och tror på det innerst inne, men iaf, hur kan man bli så hjärntvättad?
Och "onda andar drivs ut med sex, så vi får ha sex dygnet runt". Mongomongomongo!! Jag blir arg!!!! Nej, jag kan inte ens skriva om det!!

puss och hej! <3

jag fattar inte att jag är så korkad!
Men det är jag visst!
Jag måste fixa med redovisningen ikväll så jag klarar den imorgon!
Måste prata med Håkan imorgon om den och varför jag inte var med när dom gjorde den!
Jag måste, jag måste, jag måste!
Har iaf antagligen bil ner imorgon! Yey :P

Jag tänkte när jag satte mig här och skulle skriva att jag skulle skriva om allt som hänt dom senaste dagarna, men jag får inte fram orden, så idag blir det en tjatblogg, förlåt mänskligheten!

Imorgon ska vi göra en redovisning om konflikten mellan Norge, Danmark(grönland), Kanada, USA och Ryssland, om vem som har rätt till vilken del i Arktis havsbotten, JÄTTEKUL! Eller jo, det är rätt intressant, men jag är rätt lack på min grupp, men det får lösa sig!

Jag hade även tänkt att lägga in en dikt, så jag gör det, men jag gör det i kursivt

If I could choose only one
It would be you
If I could choose one more
It would also be you and someone else
But I don't know wh it would be
Cause you are my all

Bomben föll, igår, när mamma kom hem. Först var det bara massor med skrik, gråt och för en gångs skulle vann jag. Men glädje grusas snabbt, när fler bomber faller. Du sökte på en sjukdom på internet igår, "jag har lovat att kolla om den är ärftlig", jag ville veta varför du letade och vem som undrade. Jag fick aldrig veta vem som undrade, men jag kan räkna ut det själv. Hon svarade mig "person xxx dog i Creutzfeldt-Jakobs sjukdom igår(torsdag)".. Jag kan inte fatta det, och jag kan inte skriva namnet på personen.. Första symptomen hade kommit i mitten av december, men varför hade ingen varnat mig? Förlåt om jag har på något vis varit konstig mot någon, om jag agerat underligt eller något. Jag kan bara inte sluta tänka på det..

Jag kände dig inte ens nära, men du påverkar iallafall

I wish you were close to me
Closer than ever before
I wish you were long gone
Longer than ever before
I wish I knew were I got you
I wish I never met you
You change my life, my feeling
Every time I meet you
I hate when you do this
Even if I know it is not ehat you want to do
I hate myself for going like this
Everytime I see you
I hate that we don't have what we had



Det är historia nu, men ändå kommer tankarna på dig tillbaka i dom mörka ensamma nätterna, tankarna på vad vi hade, på vad vi kunde ha haft om jag inte tagit det beslut jag tog. Ibland gråter jag när jag tänker på dig, ibland ler jag. Men för det mesta är jag likgiltig och saklig. Jag försöker tränga bort dom jobbiga känslorna och inse att det är över och det var mitt beslut.
Du var min första riktiga kärlek, min första pojkvän, den enda människa jag någonsin tänkt tanken att kunna dela mitt liv med. Men rädslan, rädslan av att kunna förlora dig var för stor för att jag skulle klara av att vara kvar i  det vackra vi hade. Vi hade kunnat prata om det, vi hade kunnat lösa det, men ville jag ha det annorlunda? Ville jag utvecka det vi hade?
Hade det fungerat i längden?
Jag saknar dina ovanor, ditt sätt att enkelt ignorera saker du inte ville ha att göra med, ditt sätt att med hela själen gå in i det du verkligen ville göra och älskade att göra.
Hur du i timmar kunde sitta och koncentrera dig på en enda sak och glömma bort omgivningen, då kunde jag sitta och beundra din vackerhet, din skönhet, studera dragen i ditt koncentrerade ansikte, för att se si ditt vackra leende smyga fram när du inser att jag sitter och tittar på dig.
Jag älskar det vi hade, men skulle jag vara nöjd med det vi skulle kunna få idag?

Jag älskade oss! <3

Idag tog jag ett svårt beslut, jag bestämde mig för att nu är det nog, jag pallar inte längre!
Jag bryter kontakten helt med dig, jag orkar verkligen inte mer, du bara sårar sviker och förstör mitt liv! Varje gång du hör av dig tar du en del av min själ med dig, ensamheten och smärtan blir så stor, så svår, jag vet inte om jag klarar en gång till. Du kommer in i mitt liv som en vind som lika snabbt som du kom försvinner du, du lämnar mig med öppna blödande sår av besvikelse och tårar.
Varje gång du lämnar ett avtryck krymper min självkänsla, är jag inte ens värd att ha dig, vad är jag då värd? Om jag inte får ha dig i mitt liv, vem ska jag då få ha? Du som ska älska mig så innerligt mycket att inget annat egentligen har betydelse, inte ens du kan älska mig, inte ens en gnutta. Jag önskar ibland att du vore död, jag erkänner dom tankarna finns. Då hade jag haft en konkret sorg att känna, jag hade vetat hur läget var, jag hade inte behövt känna denna bävan "när hör han av sig igen och förstör", "när ska han såra mig igen", "när tänker han ta nästa del av min själ". Jag orkar inte längre!
Jag ska sätta ned foten och säga nej, jag ska stampa ifrån i motsatt riktning utan dig, jag ska leva resten av mitt liv i vetskapen av att det var jag som gjorde ett val som du inte kan göra något åt!
Om någon dag kommer ett mail trilla in i din inkorg, du kommer inte vara berädd på det, för jag har aldrig tidigare förklarat, men nu, nu ska du får veta vart skåpet ska stå och vart du har mig och mina känslor, och det är inte hos dig!


It should be a law that said, "fathers must love and take care of their daughters"!

När jag tänker efter var det förhastat, det var helt och hållet bortkastad tid, tid som jag kunde använt till att må bra. Men ick sa nicke, det gjorde jag inte, dum som jag är, varför vet jag inte. Jag vet nu att den vänskap vi har inte kommer att bli mer än vänskap, och jag har insett att det är ömsesidigt, jag har inte alls dom känslorna för dig, du betyder massor för mig, på ett annat vis.
Det var dumt det som hände, men jag vet vi klarar det, vi har klarat oss igenom värre saker, större misstag och värre svek. Vi är starka, tillsammans är vi starka.

Sen var det de här med pappa, jag fattar inte att jag börjar hoppas igen, att jag tror att denna gång, men jag lägger ner nu, jag orkar inte med det, har för mycket annat just nu som måste tas tag i, som måste fixas och som måste göras. Skolan är prio ett, sen scouterna, sen kyrkan, sen kompisarna osv. tillsist, ja inte ens där ligger pappa, han ligger långt utanför priolistan. Imorgon går jag till Bitte, hon måste hjälpa mig att klara mig igenom det här.
Jag måste göra mig själv lycklig och sen kan jag göra andra lyckliga!

When a feeling
Of disapointness comes
Leave it behind
It is not worth to feel

Let the happiness grow
Inside your heart
Inside your body
And the world will be
Even more beautiful

Jag vet inte vart mina känslor skenar iväg med mig nu. Dom skenar vilt omkring inom mig. Jag vet inte vad jag vill!
Jag älskar dig, men jag vet inte om det är på det sätt som verkar vilja. Du blir generad av att se mig, men jag blir lycklig, för jag får återse min närmsta vän.
Jag fann lyckan därute i kylan, du bara stod där och log!
Jag saknar ditt leende, ditt skratt, våra pratstunder, som blir från tänkte minuter till faktiskta timmar, långt in på natten!
Du betyder så otroligt mycket för mig att jag inte kan beskriva det!
Nästa gång måste du stanna längre!
Jag behöver dig!! <3<3

Jag känner mig som ett emotionellt kaos, jag vet varken ut eller in. Eller jag vet precis, exakt, på pricken vad jag vill, vad jag känner. Ändå, även fast jag vet allt det så tvivlar jag på min egen förmåga att tänka. Jag vet inte vad som hände i mig igår, men något var det! Det är en känsla jag inte kan sätta finger på, men jag tror inte att det är kärlek, blir man inte lycklig, varm, får fjärilar och massa sådant då? Jo, så blir iallafall jag. Men det är något som kommer när du visar att det finns intresse. Jag vet inte vad jag ska ta mig till!!
<3<33

Var det rätt att berätta för dig? Jag vet inte, du är så ung, så oskyldig. Du är inte mycket äldre nu än vad jag var då, då när det hände. Jag vet inte hur jag ska tolka dina svar.
Jag vet inte hur mogn du är i ditt sätt, om du kan glömma det snabbt, eller om det kommer att mala i ditt huvud en tid. Jag skäms över det!


Jag står på fönsterkarmen, ska jag hoppa? Ska jag avsluta det liv som jag inte vet om det är mitt. Kommer du ens bry dig om det? Kommer du reagera? Är det värt ett försök, mitt liv kommer aldrig igen. Jag ramlar bakåt, slår mig och förlorar en del av min själ, av mig själv. Jag vet inte om jag kommer kunna få tillbaka den, tillbaka dig. Men jag måste för våran överlevnads skull! Jag vet inte om jag vill längre!

Det är så mycket jag vill ha sagt,
men kan inget säga.

Det är så mycket jag vill ha gjort
men kan inget göra.

Det är så mycket som existerar
som jag inte vill ska existera.

Det är så mycket som jag inte vet
som jag vill veta.

Det är så mycket just nu.




Jag vet inte vart jag ska ta vägen, för jag vet inte vad jag ska göra. Jag orkar ingenting. Är trött konstant, känns som om jag har feber, men har ingen alls. Somnar på lektioner, och sover 10 timmar per natt. Det kan inte vara bra på något vis. Jag har massor jag känner att jag borde få gjort, men jag orkar inte. Det är massor i skolan jag måste plugga, men jag somnar så fort jag öppnat boken. Jag orkar inte umgås med mina kompisar, och det är bara för att det känns som jag ska somna hela tiden. Det här känns som det går utför.
Jag orkar verkligen inte!

Kärlek till alla mina underbara som finns för mig och ställer upp!! <3<3<3

Nu ska jag berätta varför jag gör det. Jag vet inte om du kommer läsa detta, men ifall du faktiskt gör det.
Jag mår inte 100% just nu, och det finns en mycket klar anledning till varför. Jag klarar inte av att se någon göra illa eller såra någon annan. Oavsett om jag känner personen eller inte. Jag tycker därför det är jobbigt att du utsatt andra människor, oförmögna att försvara sig, för saker som av dom kan anses kränkande (om detta varit en diskution hade du nu avbrytit mig och sagt att du inte tycker det är kränkande. Det är därför jag skriver, för att slippa avbrotten). Jag förstår inte av vilken anledning det är kul att spruta tvålvatten i ansiktet på folk, bara för att man kan! Jag förstår inte vitsen med att tvinga personer till saker dom inte vill! Det är fel! Att inte förstå att det är fel är bristande moral!
Jag har själv genom mycket tänkande, funderande och diskuterande med kompisar kommit framtill att det här är nog något jag gör för att "hämnas". Du har gjort något jag tycker är fel, så fel att hade det varit en kompis som gjort det hade jag kunnat bryta kontakten med den! Men istället gör jag något du tycker är helt fel! Förlåt om det är barnsligt. Men det är så!!


Tänk efter före!

Idag är bättre, idag är mycket bättre. Jag har hunnit sova, tänka och gjort något som är av värde för mig. Jag har inte mått så här bra på mycket länge, och jag kan inte riktigt förklara varför. Igår var hemsk, igår var den värsta dagen på längelängelänge. Allt som står i gårdagens blogg är det min mor sa till mig, eller sa och sa, skrek till mig innan vi åkte till skolan.
Mitt självförtroende och humör trycktes ned i skosulorna och jag kunde inte under hela dagen tänka klart.
Jag bröt ihop flera gånger, bara tanken på att någonting skulle kunna förstöra mellan oss var tillräcklig för att jag skulle kunnat göra mig själv illa fysiskt, och jag har aldrig tidigare ens snuddat vid tanken.
Vid klockan tio gjorde jag ett försök att gå och lägga mig. I samma sekund som jag lagt mig (med datorn påslagen i sängen, kunde inte slå av den), så började jag skaka, jag kunde inte kontrollera mig själv, jag skakade och grät, tillslut lyckades jag ta mig ner till duschen och jag hittade en rakhyvel (nej jag skar mig inte), jag duschade så varmt att det brände riktigt ordentlig på hela kroppen, rakade hela kroppen (ej huvudet) och tvålade in mig fem gånger, håret tre gånger med schampoo och en med balsam. Jag skakade fortfarande när jag gick upp för trappen. Lyckades ta mig till sängen och få tag på Patrik.
Fem minuter, fem minuter var allt jag behövde, några frågor och lika många svar. Det var allt jag behövde för att bli lugn, lugn som en filbunke. Åh, jag älskar dig!
Idag vaknade jag med ett leende på läpparna, jag hade drömt om dig, om oss, om saker vi upplevt, om lyckliga minnen.
Åh, jag vill tillbaka till drömmen, med alla lyckliga stunder på samma gång.

Åh, jag älskar oss!! <3<3<3

Du säger att jag kontrollerar honom, att han inte får ha något eget liv. Att jag inte har något heller, att hela min värld hålls uppe av honom. Du säger att jag inte låter honom göra det han vill och inte får umgås med sina kompisar. Du säger att jag är sur på honom jämt och att det inte är någon ide att vi träffas. Du säger att jag tar alla hans lediga stunder och tvingar honom att umgås med mig. Du säger att jag håller på att förstöra vårat förhållande genom svartsjuka och manipulerande. Du säger att jag lika bra kan göra slut. Varför tar jag åt mig av dina ord?

Varför känns det ibland som man måste säga förlåt, fast man inte egentligen har en anledning till det? När det känns som om att man har gjort fel eller svikit någon, man vet bara inte hur? När man får ångest över att man tänkt göra en sak, men faktiskt aldrig satt det i verket?
Hur gör man när den känslan smyger sig på, och ångesten blir för stark och man inte orkar med sig själv?

Jag har den känslan nu, att jag vill säga förlåt till alla, fast jag inget fel har gjort! Varför? Help me please!?

Då sitter man här, men känslan av att något bra snart kommer att hända. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men känslan säger mig så, och den brukar inte ha fel.
Idag har det inte hänt överdrivet mycket, har varit hos Karin och jobbat lite med projektarbetet, det var mysigt.. Sen åkte jag hem och satt mig vid datorn, sen så tog jag en lång promenad i mina vandringskängor och sen tillbaka hit igen, och här sitter jag.
Jag tänker ganska mycket när jag inte har massor att göra, som när jag kör bil, är ute och går, sitter här eller ska sova.
Vad tänker jag på då? Allt, det är det enda ord som ger rättvisa till mina tankar, det är verkligen allt, det kan vara saker som "undrar vad bilförsäkringen kostar, och hur mycket jag då behöver spara i månaden för att få det att gå ihop", eller "om jag skulle göra sådär när den gjort så, så kan jag få det här resultatet, vilket dom flesta tjänar på, eller?".. Eller så kan det bara vara en person, oftast är det Patrik eller någon från Bollnäs som dyker upp i mina tankar, och då oftast Bella, Ida, Lanker eller Tåve, Sofia och Matilda också väldigt ofta. Jag träffar dom för sällan, det är bara vanliga funderingar som "undrar vad hon/han tänker på", "undrar vad hon/han gör", eller bara på hur den mår, det kan även vara något vi gjort tillsammans och som jag återupplever i mina tankar, och rekonstruerar för att få bilden vackrare! På gott och ont!
Orkar inte skriva mer om det, tårarna ligger under ögonlocken och bränner.. Hoppas alla har en bra sommar!!

They say, 'love conquers all'.. But were are we now?

Minnen likt smultron på ett strå, trär jag upp, och önskar att dom var fler, färre, större, mindre, eller önskar att dom inte varit så perfekta att jag bara vill ha tillbaka dom igen.
Idag är en dag värd att minnas. Jag hade ställt klockan på åtta bara för att jag kanske skulle ha lust att ta en tidig morgonpromenad, och vet ni, jag hade det, det var jätteskönt att vara ute i skogen och gå i duggregnet och känna att man hade hela livet framför sig. Jag åkte senare till Borlänge där jag blev upplockad av Patrik, Edvin och Patriks pappa. han skulle skjutsas till Falun. Sen köpte vi en blomma och en baugette och åkte till Lovisa som tagit studenten idag. Vi var först, såklart, en halv timme tidiga, men det gjorde inte mycket. Vi hann prata lite med henne innan alla andra kom och jag hann såklart bli fotograferad. Jag skulle hålla ut och jag skulle inte bli det, men ett ögonblicks ouppmärksamhet och *klick*.
Vi fick mat, som jag inte åt för jag nyss hade ätit, vi fick även fika, mums.
Sen var det dags för present öppning och efter det var jag tvungen att åka hem, synd, hade varit mysigt att få vara ensam med älskling en sväng, men det får bli en annan gång. Väl på bussen somnade jag och snart var jag hemma i Malung igen. Det har varit en lång och händelserik dag, mysig!

På bussresan till Borlänge var jag vaken, och funderade, mest på mig och Patrik, har varit lite jobbigt att vi inte skulle hinna träffas mer än ett par timmar den här helgen, men jag har insett att det inte gör något, det är inte alltid träffas jag behöver, det är bara känslan av att vara älskad, och den får jag även om du inte är här, och jag hoppas att jag kan ge den tillbaka! Jag älskar dig Patrik Karlsson!! <3 Ge mig fler smultron till mitt strå! <3