Beatrice Mikaelsdotter

Så, nu har jag kommit hem från Norn, duschat, sovit, haft uppföljningssamtal på utvecklingssamtalet, varit hos läkaren och fått mediciner.
Japp, helgen då. Den var skitkul! För det mesta, om vi bortser från ungefär en halv timme på söndagen när allt blev jättefel mellan mig och Patrik, när vi inte kunde prata för han var så arg. Men förutom det så. Såklart eftersom det var hajk så blev det lite skador, Ida och Sara (och substitut Sara alias Emma) skada foten, Gurra skadade höften igen, och Kii sitt knä. Och såklart jag, jag skadade nacken, en slitning i musklerna därbak, ska gå på antiinflammatoriska i två veckor med hopp om att det ska bli bättre. Jag känner direkt om jag inte har tagit dom, det gör så j*vla ont i nacken!! Kan inte röra huvudet. Under den här perioden så får jag inte köra bil inom 24 timmar efter tagen tablett, detsamma gäller alkohol, och jag har uppkörning om en vecka :o Det blir att ha ont, smärtasmärtasmärta ocj körkort :) hopefully!! <3
Idag är det orientering som gäller! <3 Hoppas det går bra :) ska ta bussen om en timme ner till Malung så jag hinner i tid :)
Men nu var det inte mycket mer att säga om det. Så, puss och hej!! <3

I helgen blir det hajk. NORN!! :D yey, ska bli så kul :P Har värsta bästa laget, Jag, Älsk, Emilia, Niklas, Sara, Gurra, Ida och Kii!! :D <3 massor med kärlek på dom!!
Det spelar ingen roll om vi inte vinner, inte heller om vi kommer sist, vi kommer ha så himla kul att vi inte kommer tänka på det! Fast det är juh alltid ett plus om vi kommer på en bra placering ^^, Längta!!!
Jag har packat, 14.5kg! :D jag kommer bli av med lite, och jag kommer få lite till :D

Åh, jag vill jag vill..

Fast först ska jag ha kemiprov, bajskorv! palla.. eller jag kommer klara det, eller ja, jag har iaf redan G i kursen, slutprov lixom :D
Gjorde NpMaC idag, får tillbaka det imorgon, hoppas det gick bra.. hoppas jag fick G :D vg vore kul, men det är juh knappt att tänka på.. nejnej, det blir svårt... :)

Jaja.. Nu ska jag sluta skriva här.. Får se om jag efter helgen skriver om vad som hände :)

Puss på er alla!! <3<3<3

Igår var jag på möte i Falun, och för att vi efter mötet skulle ta oss hem till Patrik så åkte vi buss. Precis när bussen skulle gå så kom det en tjej springade, hon var vid bakre dörren när han stängde den främre, och precis när hon kom till den främre dörren så åkte han. Då var det direkt några tjejer som reagerade och frågade om han kunde stanna så hon som var utanför kunde få åka med. Först hävdade han att han inte sett henne och att det nu var försent, då frågade dom varför han inte stannade direkt dom sa till, då blev han arg och skrek "jag har kört buss i 40år, jag vet hur man kör buss. Är det ni eller jag som kör!". Tjejerna tystnade och sa sedan inget mer till chauffören. Då gick det fram en kille som setat en bit bakom oss och han började prata med chauffören, som nu var mycket uppretad. Han var arg för att ungdomarna idag inte hade någon respekt och att dom lade sig i hans arbete. Det tog killen 10 minuter att lugna ner chauffören såpass att vi inte längre hörde vad dom sa.
Jag har funderat lite på det där sen igår, och har en busschaufför rätt att göra så? Om det kommer en person springade och några ber honom vänta, har han då rätt att åka iallafall?
Själv vet jag att han vill jag gärna inte åka med igen, med den inställningen.

Tack och hej leverpastej

Yey, nu är det klart, nu är det fixat! Vi har boende!! :D <3
Thanks Lanker!! :D
Åh, ska bli så kul!! Fatta, jag ska komma tillbaka till er, bara för en helg, men jag kommer igen!! ÄLSKA ATT JAG FÅR KOMMA IGEN! <3<3<3
Vet inte vad jag ska skriva mer!! Älskar er!! <3<3<3<3

Anländer 19.50 lr 20.10, we'll se :P <3<3<3
pussi

Det var ett tag sen sist jag skrev, varför, jag vet inte. Har inte haft något att skriva, har inte haft några tankar att dela. Har inte haft några känslor jag behövt fått utlopp för. Varför? Jag har hittat någon, någon att prata med om allt, någon jag kan dela mina känslor med. Jag har hittat någon jag älskar på alla sätt som är möjliga, så djupt att jag inte ser botten själv, så innerligt att det ibland känns overkligt, så oövervinnerligt mycket att jag ibland blir rädd.

Varför? Varför blev det såhär nu? Varifrån kommer alla tankar? Alla känslor? Dom fanns inte här förut? Låt dom försvinna igen! Försvinna in i mörkret! För jag orkar inte nu, det är alldeles för mycket! Vart tog lugnet i mig vägen? Vart? Jag mådde juh så bra, så himla bra! Varför får jag inte må bra?

Matilda!
Snälla Matilda, (Tidda), snälla bli bra! Jag vill inget hellre! Jag kan inte sluta tänka på dig, på att du ligger där, instängd, isolerad, inte får komma därifrån! Kom tillbaka, tillbaka till mig! Matilda, jag älskar dig!! <3

Jobbig dag, jävla piss dag.. Pallar inte.. Alldeles för många tankar som snurrar.... Och vart snurrar dom? Jo, runt dig, dig jag inte ens kommer skriva namnet på.. Desto mer jag tänker på dig, desto suddigare blir minnena, alla minnen, dom säger att man ska ta vara på dom lyckliga ögonblicken, men när dom lyckliga blir bortträngda av dom dåliga, dom jobbiga minnena, dom jag försöker glömma.. Men dom kommer fram ibland, då är sorgen och saknaden över dig. Jag vet att du finns där, det är bara att lyfta på telefonen och ringa, ibland är det svårt att motstå. Men jag får inte, får inte låta mig såras igen, aldrig mer av dig. Jag har lovat mig själv, och jag kommer inte låta det hända!
Det jobbiga i det hela är jag det inte borde vara så här, det borde fungera, du betydde verkligen så himla mycket för mig. Jag kan inte förstå vad jag gjort för fel, varför du inte vill ha med mig att göra? Om du bara kunde förklara, men tala inte med mig är du snäll, hör inte av dig, det brukar bara resultera i månader av ångest i väntan på ett till samtal, sen rinna bort med tårarna. Sen när jag väl mår bra igen, så kommer samtalet, precis som jag bestämt mig för att skita i dig, precis som om du visste..


Jag vill bara att du ska veta, jag hatar inte dig, jag hatar mig för att jag inte hatar dig! För jag låter dig komma mig inpå livet, gång på gång!

You are supposed to be my father!! <'3

Idag är en sådan dag av fruktansvärd längtan! En sådan dag då allt känns så långt borta, som aldrig vill ta slut, en sådan där timmarna går baklänges. När sekunderna går saktare och det känns som om tiden inte existerar.
En sådan dag när det känns som om allt går fel, fast inget gör det. När det känns som om man ska misslyckas med allt man tar för som, och det inte är någon ide att gå upp ur sängen, men man gör det iallafall och allt bara går bra.
Det är dagar som denna, då man inte önskar något annat än att den ska ta slut, som går så långsamt att man inte håller på att ta sig igenom den.
Det är dagar som denna då din röst är värd mer än något annat och då dina sms får mig att längta mer.
Det är sådana här dagar som gör alla problem större och jag lättare hamnar på fall. Men då minnena av dina skyddande armar om mig får mig att stå kvar, kanske vingla lite, men iallafall stå kvar.
Då alla orden får större betydelse än dom har.
Det är sådana här dagar jag önskar inte existerade, även om dom ibland kan bli dom bästa!

Det är dagar som denna jag inser hur mycket jag älskar dig! <3

Det är snart slut på den här helgen, och jag vet inte rikigt om de har varit bra eller dålig. Det har varit massor med mys, för älskling har varit här hos mig, brorsan har fyllt år och igår åt vi på restaurang. Det har på det hållet varit helt underbart!
Men å andra sidan har det varit jättejobbigt! Jag har berättat saker för Patrik som jag egentligen inte vågade, som jag egentligen inte ville, fast jag visste att jag borde. Jag har erkänt saker för mig själv som jag inte vill veta, och jag förstår mig inte på mig själv ibland. Jag vill, men orkar jag?

Nu sitter jag här igen, jag är alltid lika fundersam när jag skriver, nyfiken på vilka ord som kommer från tangenterna, och vad jag vill säga. Jag får alltid känslan av att inte ha kontroll över mina fingrar. Jag vet inte vart orden för mig, och vad dom vill säga.
Ibland ser jag ord i mitt huvud som jag tänkt på länge hur jag ska formulera, ibland existerar dom inte förens dom är skrivna.

Jag önskar livet var enklare, jag vill ha hjälp, men är jag mottaglig för den? Är jag redo för att få den? Jag får den, men hjälper det mig? Vad kan jag göra för att öppna mig mer? Ibland kan jag säga allt till vem som helst, ibland klarar jag inte ens av att säga hej till mig själv.

Jag önskar jag kunde tolka mina egna ord, få dom till meningar som jag själv förstår, som har en betydelse för mig, att jag kunde formulera mina tankar så jag själv förstår dom.

Vad finns under ytan av mitt skal! Give me the key to my feelings! <3

Jag vill inte, jag orkare inte. Varför ska ni göra så här? Varför alla bråk till ingen mening, varför kan ni inte prata? Det finns ingen anledning till att skrika eller höja rösten!!! Det finns ingen alls!!! Jag kan inte förstå varför!! VARFÖR!? Det är så fel!! Jag har mått bra i flera veckor nu, det har gått jätte bra, men nu går allt fel!! Allt!! Jag orkar inte att ni ska bråka hela tiden, jag vill inte!!! Kan ni inte bara sluta!!
Ni har två metoder, antingen så står ni precis framför mig och bara skriker åt varandra, eller så gömmer ni er i ett annat rum, det senare är värre. Som om ni inte vill att vi ska höra, men döva är vi inte, vi hör inte allt, men i hör tillräckligt, tillräckligt för att veta, något är fel!!
Jag hatar att säga det, men ibland säger du saker som jag inte för mitt liv kan förstå att du kan slänga ur dig, det slår en till marken på en gång, dom ett slag med handflatan på kinden, som en knytnäve i magen och en spark mot huvudet, det hade varit så mycket bättre, den smärtan hade jag kunnat utstå, förstå och klarat av. Men smärtan av dina ord, den är så hård, hur kan du säga så och menar du det? Jag kommer inte kunna lite på ett ord från dig längre!
"Det är mitt straff att vara i den här familjen"
Ingen tvingar dig kvar, det finns inget som inte säger att du inte bara kan dra någon annan-jävla-stans. Jag älskar dig mamma, men ibland får du mig att tvivla, ibland får du mig att hata dig mer än något annat, mer än jag själv vill förstå!!!!

Come to me, come to me my savior. Take me far away from here, take me to your paradise, where it is only you and me!

8 februari 2008

Det är det dom vill jag ska svara på, varför jag går med på det här, att jag bara får åka iväg en gång i månaden, en hel gång, jippie, skitkul, det innebär att jag måste välja vilka jag kan umgås med, och jag måste verkligen planera för att det ska fungera, vilken aktivitet hinner jag träffa flest folk på kortast tid? Det handlar inte om vad jag vill, utan vilka jag ska hinna träffa. Ska jag åka på au-grej i stockholm och träffa Patrik, Johan, Vejjan, Gurra, Sara och Kjool, eller ska jag åka på kristen drogfrifestival med 300 pers. Vad valde jag? au-grej, positivt mot negativt, och ärligt, jag umgås hellre med en liten grupp kompisar än med 300 pers och får panik..

Men jag vill inte välja, jag vill kunna hinna träffa mina andra kompisar också, jag vill hinna träffa fler, men inte alla på en gång. Jag vill kunna åka till en kompis över helgen och inte behöva tänka, nu får jag inte träffa någon annan på en månad. Då kan jag lika bra skita i det!

Det gör mig stressad, att hela tiden behöva välja bort saker jag vill, jag förstår vitsen, jag förstår den, det är inte det, det är det att jag inte riktigt tycker det hjälper, när jag större delen av veckorna måste förklara varför jag inte kan följa med på det, eller det.. Det funkade innan jag fyllde 18 att säga, 'jag får inte för mamma'. Men nu, då är det tjat, 'men du är juh 18, du bestämmer juh själv'. Det är svårt att varje gång behöva förklara varför, det hade väl varit en sak om jag had kunnat förklara det en gång för varje person, men icke, alla, eller många, fattar inte att det gäller ett tag framöver, fast jag säger att det är så fram till maj, och dom vet att jag är sjuk. Dom förstår inte.

Jag kan juh samtidigt mycket ärligt säga att jag mår bättre, det går inte att neka till. Jag skrattar, jag är glad, jag har lust att göra saker, men när jag inte får känns det som om allting motarbetar sig självt, som en cirkel.
Först så mår jag sisådär, jobbar mig upp, det känns bättre, jag börjar känna mig glad, får lusten att göra saker, inte bara för att komma bort hemifrån, utan för att det känns lockande, och sen när jag inte får det så faller jag tillbaka, och mår dåligt igen.. Det gör ont att falla, det blir lättare, men varför denna cirkel?

Ni prata om mitt jävlaranamma, klart, jag hittar det mer och mer, men vad spelar det för roll, det jag saknar mer är att få en chans att visa den!! Jag saknar att kunna vara impulsiv, komma på fredag kväll att imorgon åker vi dit, eller dit. Det försvinner mer och mer, jag försöker hålla kvar det, hitta på saker hemma, vad som helst, men det hjälper inte.

Ärligt, jag vet inte varför jag sa ja till det här, jag har inte en aning!!! Jag kanske kommer att förstå en annan gång! Men inte idag!

Jaha, då sitter jag här en måndag utan lektioner och det resluterar i att jag är hemma... Hur kul är det på en skala? Inte alls faktiskt, men likförbannat sitter jag här.. Nu när jag ändå inte har mycket att göra så kan jag lika gärna sitta här och blogga... Eller har någon något annat seröst förslag?



One of the worst weekends since I was all alone!!!
Helgen som varit har inte varit den lättaste direkt. Jag blev tvungen att stanna hemma, jag fick med andra ord inte åka på Rättviks kurserna och gå lär dig ta plats. Jag fick inte träffa mina underbara kompisar som jag saknar så in i norden mycket! Men jag överlevde, fast det under vissa stunder kändes som jag inte skulle klara helgen. Jag kan inte minnas när jag senast grät så mycket på så liten tid. Jag tror jag grät för ingenting, eller rättare sagt, jag grät för ingenting. Jag överlevde, ett steg i rätt riktning.
Det känns bättre nu iallafall.. Som om jag fick ur mig allt det jobbiga, iallafall stor del av det.. Och det är skönt, så jävla skönt. Att känna ett slut på allt, jag kan se ljuset klarare för varje dag i mitt vandrande i tunneln fram åt, det går inte fort, det är som att krypa i en lång uppförsbacke med en tung ryggsäck och det är inte enkel terräng, det är som att gå i myrmark, man fastnar, man blir blöt, kall och allt känns jobbigt, men man vet att när man kommer fram så kommer det finnas rena kläder, en bil att kasta in packningen i och det kommer vara vanlig skogsterräng. Man vet det, det är därför man fortsätter kämpa, det är därför man fortsätter klättra, och jag har kommit långt. Jag ser toppen, ljuset och ett slut på min jobbiga vandring. Men lite mer kämpande kommer jag att klara det. Det kommer inte vara "the golden road" när jag kommer fram, det kommer vara stenar, skog, berg och inte alltid lätt, ibland kommer jag vara tvungen att bära min ryggsäck igen, men jag kommer klara det. Jag vet det. Be positive!!

There is an end on my hell, and I can se it!!


Jag älskar dig Patrik Karlsson, mer än något annat, mer än någon annan. Mer än jag älskat någon i hela mitt liv!! <3

Jag vet inte när jag mådde så här sist, jag kan inte minnas.. Jag känner igen känslan, men jag kan inte placera den. Jag vet inte vad jag ska göra! Jag sitter här ensam hemma och jag vill bara vara någon annanstans, jag vill vara där ni är, där det var meningen att jag skulle tillbringa helgen. I Rättvik på stiftsgården med massa underbara scouter. Jag skulle gå en lär dig ta plats kurs, men min mamma bestämde i söndags att jag inte fick åka, samtidigt som hon bestämde att jag inte fick göra någonting under hela våren, eller ja, en helg i månaden fick jag vara borta.. En jävla fucking helg!!! Hon fattar inte vad hon gör! Jag förstår vad hon menar med att jag är borta mycket och att hon kanske vill ha mig hemma!! Men hon kan inte ens tänka sig att göra en kompromiss, jag sa att jag kunde tänka mig att vara hemma alla utom två, men nej, inte det heller... Jag är inlåst hemma!! för en hemma helg innbär att jag ska äta alla mål mat, frukost, lunch och middag hemma, hemma. Jag är alltså fånge i mitt eget hus på helgerna!!! Jag vill inte, jag orkar inte!! Det bara kommer inte gå!!! Och som det verkar, om jag missar en måltid på en helg hemma så gills det som att jag har missat en hel helgs mat!! Det är det jag har svårt att förstå!

Orkar inte mer nu!!! Jag vill bara bort, långt bort härifrån!!! Till dig min älskade!!! <3

Jag har suttit här ganska länge nu och bara funderat. Inte orkat göra så mycket. Jag är rastlös, men jag bestämde mig för att kolla igenom bilder jag har lagt upp dom senaste åren, och som mina kompisar lagt upp. Jag har länge försökt hitta positiva saker i min tillvaro. Ja, jag har massa kompisar, men dom är ofta väldigt krävande, jag säger inte vilka, och det är inte alla. Men jag orkar ofta inte med dom. Jag har Patrik, men just nu känns det som han är den enda glädjen i mitt liv, den enda anledningen att stanna kvar i den här världen. Det ska inte vara så, det måste finnas fler anledningar. För mig räcker det inte med en familj som säger att dom bryr sig med gör allt för att motbevisa det. Eller så är det bara jag som inte ser omtanken i det dom gör.

När jag ser tillbaka på det som varit, det som var jag och varför det är såhär. Så inser jag att jag har varit lycklig, och det är det jag vill vara! Jag vill inte vara ett gråtande, skrikande nervvrak som jag är idag, jag vill vara stark, och klara av att ta hand om mig själv. Iallafall klara av att göra saker som jag klarat i flera år men som det ser ut att jag har tappat förmågan till! Det spelar inte så stor roll vad som händer, bara det händer. Bara jag blir frisk. Jag trodde jag var det, men jag insåg efter ett stort bråk igår att jag inte är det, inte på ett tag iallafall. Men jag ska kämpa, så det bara kan gå framåt! Så jag inte faller igen, jag ska bli jag igen och jag ska vara nöjd med mig själv, jag ska bli hel och orka igen. Jag ska sluta skolka,  jag ska ta beslut som för mig känns rätt. Jag ska stå ut med mig själv, och alla andra hur jobbiga dom än är och jag ska försöka börja hjälpa mina kompisar igen! Jag ska lägga ner mycket av min energi till att klara körkortet och jag ska också bli av med mina fobier, och det viktigaste, jag ska satsa mitt hjärta och min själ i mitt och Patriks förhållande och inte som jag gjort tidigare, smita när det blir jobbigt. Jag hoppas du vill samma sak älskling. 

Idag börjar mitt nya liv och jag har bestämt tillsammans med mamma lite saker som jag måste offra och som jag måste göra för att fortare bli frisk! Jag ska för det första inte vara borta så mycket(mest mammas beslut, hade inte mycket att säga till om), jag ska börja äta kött igen, även om det är ett mycket stort steg känns det som ett bra beslut! Jag känner att om jag klarar det har jag blivit av med en sak som gr att det är svårare att äta, sen ska jag lära mig att fatta beslut som är bra för mig, så tyvärr flickor, det blir ingen LUB för mig i vår.
Jag ska sluta vara konfirmandledare i år och det för att jag behöver tid till att hitta mig själv, jag känner att gå i kyrkan idag inte ger mig samma sak som förut. Det var för mig en frihet att åka dit och bara sitta och lyssna, men nu, det är för mycket anpassat för konfirmanderna att jag känner att det inte är samma sak längre. Så onsdagarna är körda, men då istället försöka gå på högmässorna på söndagarna och försöka hitta mig själv. Jag ska berätta dom saker som är jobbiga för kuratorn jag går hos så vi tillsammans kan hjälpa mig. Jag måste få bättre själv insikt och inse saker före dom i Mora gör det. För som det ser ut nu så kommer vi dit, mamma berättar hur det har gått och psykologen frågar mig lite frågor och jag vet exakt vad hon kommer säga att felet är. Hon vet att det är ångest, panikångest eller panik jag har. Jag måste kunna säga det själv till mamma innan. För det känns som om hon litar mindre och mindre på mig varje gång vi har varit där. Det måste bli ändring.

Jag är i början av en av dom jobbigaste veckorna sen jag flyttade hem. Jag ska imorgon till Mora och kuratorn, det är alltid ångest inför det och på torsda ska jag och mamma till Falun och barnpsykiatrikern, dom ska ställa första diagnosen. Helgen kommer bli jätte jobbig, jag får inte åka på Lär Dig Ta Plats kursen i Rättvik och jag kommer bara sitta hemma hela helgen och göra ingenting, då Patrik inte kan komma hit för han ska gå på den kursen.
Mamma säger dock att vi ska försöka åka till Lima och hälsa på Britta, så jag hoppas på det bästa.


There is knocking on my door, my heart start beating faster, who is it? I walk slowly towards the door. I stop at the door, and I watch in the judas to see who it is. It is you, you my friend. I dont know if I want to open the door, and I can see your hand on its way to the door, and I can hear the knocking again, I am not shore if I want you here. In my head I have a conversation with my self and realise that you probably know that I am at home so slowly I unlock the door and open it and there you stand with open arms and give me a hughat might have saved my life, if you knew what that knocking did to me. If you knew who you are! If you knew how much I miss you! If you knew, then I might could l you how much you mean to me!!
Jag vet att du inte vet vem du är, det är inte meningen heller. Jag vill bara att om du en dag läser det här förstår hur mycket du betyder för mig!!!



You are the reason I am here today! One of the ones that have helped me!! <3

Why do you even care who I am!?

Jag sitter här med min kudde i famnen och jag vet att jag borde skriva någon annanstans. Jag vet att jag borde skriva det här direkt till dig. Men jag kan inte, jag klarar inte av det. Jag hoppas du en dag läser det här!
Idag har varit en jobbig dag, för idag har jag varit tvungen att prata om saker jag inte vill prata om, jag har varit tvungen att leta efter tankar och känslor som jag har förträngt och lagt i en låda med nyckel.
Jag har insett hur j*vla rädd jag är för att älska någon, för att jag måste släppa kontrollen och börja lita på personen. Det bara är så. Mycket för att jag är rädd för att jag älskar för lite, eller för mycket. Atr jag på ett eller annat vis skrämmer iväg personen. Jag är nog mer rädd för att bli älskad. För det är så himla lätt att såra någon. Jag klarar inte av tanken på att såra någon. Det är därför jag inte kan ta upp det här med dig, för att jag är rädd att jag ska såra dig. Jag vet att jag måste, för att det ska funka, jag vet det. Och även fast jag vet att jag måste så sitter jag här med min kudde i famnen i min ensamhet och gråter. Bara för att jag inte orkar!!
Please help me!! <3




You make my life worth living!

Ja, bara en månad kvar nu, sen, då då är jag 18 :) Jag kan inte fatta att det är sant! När vi nu har tagit det roliga, så kan vi ta det tråkiga samtidigt, jag kommer vara pank :/ Men jag får väl överleva det med! :)

Nu är då julen över och jag lever, tro det eller ej. Det är faktiskt sant och det känns bra! Det var till och med kul med julen i år. Det var ett tag sen det var så.
Nog om den, annars kommer jag väl bara hitta alla felen, som att pappa inte ringde eller att jag saknade Patrik. Och då inte se saker som att mormor var där, jag fick massa pengar, en digital kamera och snygga kläder.

Vi har den bästa almanackan inför nästa år i alla fall. För det första är den snygg, och för det andra är den lite fel i februari, det är fredag, lördag, söndag, fredag, lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag, fredag, lördag, söndag ÄG!!

Nej, men nu sitter jag här ensam på mitt rum och äter lite choklad och tänker. Tänker tillbaka på mitt 2007, bra pch dåliga saker.
Under kategorin hamnar juh sjukdomen och allt som kom och blev med det, ett krossat hjärta, en krossad dröm, ett nederlag och allt annat. Men det känns som om jag är på rätt väg nu! Det känns mycket bättre iallafall.
På den bra sidan kommer saker som, mitt drama betyg, Patrik, mina underbara vänner, sommaren och en hel del till.

Jag kan inte riktigt förstå att det här året snart är slut, jag kan inte förstå att det börjar ett nytt om några dagar. Satt och funderade på hur mitt liv såg ut för ett år sedan.
Jag var förlovad med Jonas, och jag har slutat ångra det nu. Jag vägde Way Much More Than Now, jag mådde allmänt dåligt och visste inte varför, jag grät mig till sömns varje natt, jag var så stressad i skolan att jag ibland pluggade till jag inte visste vad jag hette längre.
Men samtidigt hade jag hittat mig själv, jag visste vad jag ville och jag trodde jag skulle klara av det, hade det då inte varit för sjukdomen så hade jag nog gjort det. Men om jag jämnför mitt liv med då och med idag, så ja, jag kanske inte mår tipp topp idag, men jag mår f*n så mycket bättre nu! Jag vet kanske inte vad jag vill, och jag har en bruten förlovning med mig. Men för tillfället spelar det inte så jätte stor roll. Utan jag lever i nuet och det går relativt bra. Jag klarar skolan och jag är inte överviktig längre. Jag har en underbar pojkvän, jag börjar se ett slut på eländet och jag kan äta mat igen.
Jag vet att mycket av det har jag klarat själv, för utan min vilja att klara det hade det inte gått, men jag vill tacka min underbara mamma för att hon trots allt skrik och allt bråk ställt upp för mig! Tack Mamma!

The story about you my love! <3
Jag såg inte slutet på all skiten, jag trodde att det bara fanns en utväg, att försvinna från jordelivet och ta ett steg bakåt från att komma vidare i själa spiralen mot himmelen. Jag trodde att ta livet av sig var det enda sättet att klara sig ur allt! Jag hade tappat all tro på kärlek och jag visste inte ens om det var värt att fara till Stockholm den helgen, om jag skulle skita i det och stanna hemma och göra, göra slut på allt mitt lidande (egoistisk tanke, jag vet). Men jag åkte, jag gjorde det av någon outgrundlig anledning. Och jag träffade dig, bara av att prata med dig gjorde allt enklare. När du gick ut ur rummet, så vart det tomt, när du pratade med någon annan kom svartsjukan fram. Jag började inse att jag var kär (och hoppet på kärlek kom tillbaka). Jag hittade min anledning till att stanna kvar i livet, jag hittade min anledning till att vakna på morgonen, jag hittade min anledning till att finnas. Finnas för dig!
Jag kan inte riktigt fatta att det är sant, men min kärlek till dig bara växer med varje andetag, varje sekund jag existerar och varje microsekund du finns i mina tankar!


Yours Truly Beatrice Mikaelsdotter       You made me love you

Jag vet att jag har blivit dålig på att skriva. Men jag har inte tid, ork eller något att skriva om.. Eller jo, det har jag.. Men det är alldeles för mycket i mitt huvud och jag orkar inte sortera. Alldeles för mycket känslor i omlopp för att orka tänka på dom. Men ja, som sagt, jag har blivit dålig på att skriva, och det var ett tag sen. Men vi försöker igen. Eller jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva om faktiskt! Det är alldeles för mycket nu. Jag hinner knappt med att andas. Men skolan går bra, på tal om den borde jag inte sitta här och skriva, utan göra klart ett fördjupningsarbete i psykologi. Om ätstörningar, det känns både som om det är rätt och fel ämne. Jag blir ganska påverkad av allt jag läser och skriver med tårar i ögonen. Det är inte lätt att se sig själv i alla texter man läser. Det är inte lätt att inse hur sjuk jag har varit. Men det är också bra för att jag inser hur mycket värre det kunde ha varit och vilken tur jag har som inte är lika sjuk längre. Fast jag har också insett att jag är långt i från frisk. Det står i en av texterna om anorexia (självsvältssjukdom) att det finns några få procent som får återfall och oftast i bulimia (hetsätning och kompensation). Och sen står det om bulimia att över 50% lider av depression och en stor del har tidigare haft problem med anorexia eller en UNS(utan närmare specifikation)sjukdom. Det är lite läskigt då jag höll på med självsvält i sjuan och har mått psykiskt dåligt hela förra vintern, hela våren, sommaren och hösten. Nu har det börjat bli bättre. Men det är fortfarande inte riktigt bra. Fast när jag har känslan av att jag är levande så ser jag det som ett gott tecken!

Idag har det hänt några ganska puckade saker..
Först imorse när jag skulle dricka te så slog jag ut det över mitt vänstra ben. Det var skitvarmt och jag fick snabbt ha på en kökshandduk som mamma hade spolat i vatten.
När jag kom till skolan var det matteprov, klockan åtta. Men det gick nog bra ska ni se. Sen var det folkhöögskoleelever där och hade luciatåg för oss. Dom var ganska duktiga. Men jag var inte på humör.
Efter det var det lång rast så jag plugga matte.

Sen hade vi kemi. Då gjorde vi KMnO4. Det är 0.1mol/ dm³.
Det innebär att vi har K=39.1 Mn=54.9 O=16 och eftersom vi har fyra syre så måste vi multiplicera 16 med fyra och sedan lägga ihop det med dom andra. 39.1+54.9+(16*4)=158
Sen 158*0.1=15.80 för att få veta hur många gram vi ska ha på en liter. Dock skulle vi bara göra en halv liter så vi gör en 15.80/2=7.9
Men vi behöver veta hur mycket vi ska ha av var och en. Så vi gör en (X*0.1)/2 då X=grundämnet
K=(39.1*0.1)/2=1.955
Mn=(54.9*0.1)/2=2.745
O=(64*0.1)/2=3.2
För att få syre i reaktionen använder vi vatten. Så det vi behöver är 4.7gram Kaliummanganat och sen fyller man på tills det blir exakt en halv liter. Tada. Nu har vi det vi ska ha. Kaliumpermanganat.

Ja, men sen då. Då slutade jag och åkte hem (lunchen ska jag inte prata om nu). När jag kom hem insåg jag att jag inte hade några nycklar till huset och fick ta fönstervägen. Det var spännande.. Den här gången behövde jag dock inte klättra upp på andra våningen och ta mammas fönster..

Menmen.. Jag har haft en händelserik dag. Får väl se när jag skriver här nästa gång, kan dröja lite.

Patrik Karlsson <3


Yours Truly Beatrice Mikaelsdotter

Du vände bara ansiktet mot mig och våra läppar möttes. Mitt i ett samtal, jag blev överrumplad. Jag var inte alls berädd. Men det gjorde inte så mycket. Vi var som klistrade vid varandra. Det gick bara inte att slita sig. Jag har aldrig upplevt något liknande tidigare. Det var så himla mysigt. Jag kan inte med ord beskriva känslan! Jag totalt smälte i dina armar. Och sen pirret i magen, fjärilarna som flög runt och ditt leende. Ditt underbara leende. Helt obeskrivligt. Dina ögon som glänste i ljuset från tvn. Du är så vacker i mina ögon! Jag hoppas du förstår det! Du är vacker!
Mamma märkte direkt att det var något när jag kom hem idag. Såklart hon gjorde, hon känner mig. Ändå har jag lyckats hålla tyst om att jag gillar honom, om mina känslor. Iallafall inför henne.
På tisdag får jag träffa dig igen. Då är det au, då blir det Falun. En hög med söta scouter. Kan det bli bättre.

Åh, jag fattar inte.. Jag är helt totalt lycklig.. Jag klara äta utan skuldkänslor, jag klara två bråk med mamma utan att behöva uppsöka mentalsjukhus efter. Jag klarar av att vara en normal människa, bara jag tänker på dig. Om du visste vilken inverkan du hade på mig innan, kan du tänka vilken du har nu.
Är helt över öronen förälskad i dig!!

Har inte så himla mycket att skriva om just nu.. Men jag är fortfarande förvånad över att jag kan känna så här!

Om du vet vad du gör med mig <3 Du betyder! Pekki <3

Yours Truly Beatrice Mikaelsdotter

Kan ni bara sluta skrika.. Ni tror att jag inte hör. Men alla orden ekar i mitt huvud. Dom försvinner inte.. Jag kommer drömma om dom. Jag kommer höra dom hela tiden och varje gång blir det bara värre och värre. Att ni inte förstår. Att era ord ekar i huvudet. Dom försvinner inte. Dom bara finns kvar.
Orden går inte att få bort. Man kan inte springa av sig dom, man kan inte spy bort dom, man har dom där. Tills man tänkt på dom tillräckligt många gånger så betydelsen försvinner. Då kan man lägga dom på hyllan. Men hyllan finns alltid där. Orden och tankarna blir som böcker. Ibland hittar man något som man inte vet riktigt vad det är. Men när man tittar närmare så ser man vad det är. Men då är det försent. Då finns dom där. Ligger på golvet och skräpar. Men ser dom varje dag men orkar inte plocka upp dom. Det blir bara stökigare och stökigare. och jag mår bara sämre och sämre.. Jag orkar inte mer!



SLUTA SKRIKA!!!!


Yours Truly Beatrice Mikaelsdotter

Jag såg en stjärna falla
det var inatt när alla sov
jag tror jag önskade
att du var nära

för en minut sen brann den
för en sekund sen försvann den
det var det bara jag som såg

på radion sjöng dom om fred på jorden
jag ville tro dom slitna orden

Varför finns det så många sånger som handlar om sådana här saker. Att allt kommer bli bra. Att allt ordnar sig. Det spelar ingen roll hur långt borta någon är. Vi finns ändå där för varandra. Att det inte spelar nogon roll vart på jorden vi befinner oss, för det är under samma himmel. Men är det verkligen så, att det inte spelar någon roll om det är 200 meter eller 200 mil. För att för mig så spelar det roll. För mig har det betydelse. Men jag kanske har  fel. Det kanske är så bara för mig. Eller är jag inte ensam? För det känns så. Ensam i min värld! Där bara jag finns. Bara jag, mina tankar och min ångest. För den finns, tydligare än någonsin. Och värre kommer det att bli. Det kommer inte kunna bli bättre om jag inte slutar med maten igen. Men det kanske är värt ångesten för att slippa höra allt tjat, för att slippa all yrsel, för att slippa tröttheten, för att slippa risken att dö. Ångesten kanske är värt det!


Jag drömde om dig inatt. Det var en mysig dröm. Det var bara du och jag, utan bakgrund utan andra människor, inga bilder inget ljud. Det var vi och en lyckokänsla. Jag vakna med ett leende på läpparna.

Jag drömde om gårdagensgudstjänst också. Jag vaknade av att jag sjöng tänd ett ljus. Underlig känsla det där.


Idag var bussen sen. Först var jag sen, och jag mötte bussen som var påväg upp mot fors. Den brukar åka upp vid åtta, klockan var tio över när jag mötte den. Lite sen tänkte jag och gick sakta. Den brukar vara vid våran hållplats vid tjugo över, den kom tjugo i nio. Vi var på skolan vid tio i nio.. Vi brukar vara där fem över halv. Det gjorde inte mycket. Behövde inte vänta så länge på att skolan skulle börja.
Ja, på kemin idag då gjorde vi mentos cola light grejen, inte så värst spännande.. Men en liten sprut fick vi i alla fall. Det sprutade typ 15cm, en söt liten ljus brun fontän. Imorgon blir det med vanlig cola.

Jag håller förtillfället på med pepparkaksdeg, och nyser hur mycket som helst av nejlikerna. Men det gör inget. För det luktar i alla fall jul i vårat kök nu. Just nu, i denna sekund väntar jag på att mamma ska bli klar i telefon så jag får starta matberedaren och fortsätta med degen. Ärligt talat, så är det första gången jag gör pepparkaksdeg. Vi brukar köpa annars, men jag tror mamma kände sig lite huslig så det blir hemmagjord i år.

Jaha, nu har jag varit iväg och bakat pepparkaksdeg, ätit lite mat, skottat snö och tagit in ved. Det tog bara några timmar. Men det var kul i alla fall.
Klockan är nu tio över sex på kvällen och jag har ont i halsen. Men jag kommer överleva det med. ¨

På lördag bär det av mot Borlänge. Jag ska handla lite julklappar och så. Vi får väl se vilka som kommer. Det blir i alla fall jag och Veronica. Haha, och några fler.. Hoppas jag... Men om någon har tid eller lust så kika in på kupolen..


So much feelings, so little time...

Yours Truly Beatrice Mikaelsdotter