Beatrice Mikaelsdotter

Jag har suttit här ganska länge nu och bara funderat. Inte orkat göra så mycket. Jag är rastlös, men jag bestämde mig för att kolla igenom bilder jag har lagt upp dom senaste åren, och som mina kompisar lagt upp. Jag har länge försökt hitta positiva saker i min tillvaro. Ja, jag har massa kompisar, men dom är ofta väldigt krävande, jag säger inte vilka, och det är inte alla. Men jag orkar ofta inte med dom. Jag har Patrik, men just nu känns det som han är den enda glädjen i mitt liv, den enda anledningen att stanna kvar i den här världen. Det ska inte vara så, det måste finnas fler anledningar. För mig räcker det inte med en familj som säger att dom bryr sig med gör allt för att motbevisa det. Eller så är det bara jag som inte ser omtanken i det dom gör.

När jag ser tillbaka på det som varit, det som var jag och varför det är såhär. Så inser jag att jag har varit lycklig, och det är det jag vill vara! Jag vill inte vara ett gråtande, skrikande nervvrak som jag är idag, jag vill vara stark, och klara av att ta hand om mig själv. Iallafall klara av att göra saker som jag klarat i flera år men som det ser ut att jag har tappat förmågan till! Det spelar inte så stor roll vad som händer, bara det händer. Bara jag blir frisk. Jag trodde jag var det, men jag insåg efter ett stort bråk igår att jag inte är det, inte på ett tag iallafall. Men jag ska kämpa, så det bara kan gå framåt! Så jag inte faller igen, jag ska bli jag igen och jag ska vara nöjd med mig själv, jag ska bli hel och orka igen. Jag ska sluta skolka,  jag ska ta beslut som för mig känns rätt. Jag ska stå ut med mig själv, och alla andra hur jobbiga dom än är och jag ska försöka börja hjälpa mina kompisar igen! Jag ska lägga ner mycket av min energi till att klara körkortet och jag ska också bli av med mina fobier, och det viktigaste, jag ska satsa mitt hjärta och min själ i mitt och Patriks förhållande och inte som jag gjort tidigare, smita när det blir jobbigt. Jag hoppas du vill samma sak älskling. 

Idag börjar mitt nya liv och jag har bestämt tillsammans med mamma lite saker som jag måste offra och som jag måste göra för att fortare bli frisk! Jag ska för det första inte vara borta så mycket(mest mammas beslut, hade inte mycket att säga till om), jag ska börja äta kött igen, även om det är ett mycket stort steg känns det som ett bra beslut! Jag känner att om jag klarar det har jag blivit av med en sak som gr att det är svårare att äta, sen ska jag lära mig att fatta beslut som är bra för mig, så tyvärr flickor, det blir ingen LUB för mig i vår.
Jag ska sluta vara konfirmandledare i år och det för att jag behöver tid till att hitta mig själv, jag känner att gå i kyrkan idag inte ger mig samma sak som förut. Det var för mig en frihet att åka dit och bara sitta och lyssna, men nu, det är för mycket anpassat för konfirmanderna att jag känner att det inte är samma sak längre. Så onsdagarna är körda, men då istället försöka gå på högmässorna på söndagarna och försöka hitta mig själv. Jag ska berätta dom saker som är jobbiga för kuratorn jag går hos så vi tillsammans kan hjälpa mig. Jag måste få bättre själv insikt och inse saker före dom i Mora gör det. För som det ser ut nu så kommer vi dit, mamma berättar hur det har gått och psykologen frågar mig lite frågor och jag vet exakt vad hon kommer säga att felet är. Hon vet att det är ångest, panikångest eller panik jag har. Jag måste kunna säga det själv till mamma innan. För det känns som om hon litar mindre och mindre på mig varje gång vi har varit där. Det måste bli ändring.

Jag är i början av en av dom jobbigaste veckorna sen jag flyttade hem. Jag ska imorgon till Mora och kuratorn, det är alltid ångest inför det och på torsda ska jag och mamma till Falun och barnpsykiatrikern, dom ska ställa första diagnosen. Helgen kommer bli jätte jobbig, jag får inte åka på Lär Dig Ta Plats kursen i Rättvik och jag kommer bara sitta hemma hela helgen och göra ingenting, då Patrik inte kan komma hit för han ska gå på den kursen.
Mamma säger dock att vi ska försöka åka till Lima och hälsa på Britta, så jag hoppas på det bästa.


There is knocking on my door, my heart start beating faster, who is it? I walk slowly towards the door. I stop at the door, and I watch in the judas to see who it is. It is you, you my friend. I dont know if I want to open the door, and I can see your hand on its way to the door, and I can hear the knocking again, I am not shore if I want you here. In my head I have a conversation with my self and realise that you probably know that I am at home so slowly I unlock the door and open it and there you stand with open arms and give me a hughat might have saved my life, if you knew what that knocking did to me. If you knew who you are! If you knew how much I miss you! If you knew, then I might could l you how much you mean to me!!
Jag vet att du inte vet vem du är, det är inte meningen heller. Jag vill bara att om du en dag läser det här förstår hur mycket du betyder för mig!!!



You are the reason I am here today! One of the ones that have helped me!! <3

Why do you even care who I am!?