Beatrice Mikaelsdotter

Ska vi plocka körsbär i min trädgård
Jag åt dig och du åt mig
Inget syns och hörs där i min trädgård
Kan jag lova dig

Jag har fått en låt på huvet, det är den här, "ska vi plocka körsbär i min trädgård", så brorsan rädda min dag idag när jag insåg att han hade den på mobilen, jag hade avliit annars, och som det verkar så finns de dom som helst ser att jag inte gör det! :)


Jag har kommit hem från Karlstad idag, och hur känns allt nu?
Svårt, jag vet inte. Det var askul att vara där, och bara vara med Cicci och Evve, shit vad vi hade kul. Vi fikade, gick på Donken, åkte ut till Rud och tillbaka in till stan för vi skulle gå på bio (supersugen), men den kan jag berätta med om lite senare. Sen åkte vi hem, såg på tv, satt i köket och lyssnade på lagom fulla människor och sen gick vi och lade oss i skaplig tid och prata till klockan fem. och jag skulle åka hem vid elva, snacka om att jag var trött när jag skulle upp!
Men till hur det kändes, konstigt, jag kände mig kontrollerad, som om det inte räckte med att jag kontrollerar mig själv, så hade jag halva Karlstad efter mig. Men som ni alla märker överlevde jag det. Det kändes bra att komma bort från allt, skolan, kompisarna, skolsyster, lärarna, dock inte utan mamma då, men man kan inte få allt!? eller?

Nej, men jag lever så. Vi gjorde en till knäpp grej, jag och Cicci hade inte mycket att göra igår så hon kom på att vi skulle gå ut och plocka in deras morötter från landet, så det gjorde vi, det vart så lustigt att jag vart ringa Bella, det var kul att prata med henne igen.
Jag saknar Bollnäs som en jävla idiot! Jag fattar inte att man kan sakna någon/något sp mycket men ändå känna att man inte vill åka dit. Men det kan juh ha att göra med att det påminner mig om så mycket av dom bästa stunderna i mitt liv, men att jag inte får fler av dom, för hur det än är så kommer inget bli som vanligt när jag kommer och hälsar på, det vet jag! Jag är inte dum heller. Men jag får ta det som det kommer! Önskar bara att det kunde det, men jag hade inte klarat det heller! Undrar om dom väntar sig något maffigt hejdå, något jag måste planera, eller om dom gjort som med Marcus, överraskning, hoppas inte det. Jag orkar inte, ett hejdå när jag åker räcker gott och väl. Och gråt inte mina älsklingar, jag kommer alltid finas för er ändå, ni kan alltid ringa. Jag vet att jag inte kommer ha tid med det så ofta, och jag kommer inte alltid att ha tid, för jag har ett liv här, ett nytt, eller gammalt, jag vet inte. Vet ingenting längre.

Jag måste ordna upp mitt liv, jag vet att jag inte kan leva såhär, en dag kommer det bli livshotande, och jag vill inte komma dit, för vägen tillbaka blir bara längre för varje dag som går, allt blir bara längre och längre bort, inte mycket att göra. Jag har inget tålamod, jag vill hoppa från idag till den dagen då allt kommer vara löst, då jag kommer vara normal igen, då allt kommer bli som vanligt, då jag kan äta utan ångets, då jag kan vakna på morgonen och vara vaken, då jag orkar lyfta matkassarna till bilen och då jag orkar leva igen. För jag orkar inte mycket, fast jag vet att jag kan om jag vill, men det går för sakta, jag kommer inte märka skillnaden fören den tar mig med chock, jag vet det, jag har varit med förr, jag är inte dum, inte blåst, jag bara önskar jag slapp gå vägen dit jag ska. Men jag måste. Will you walk by my side? Does not matter who you are, just that you are!

...always look on the bright side of life...


Det är nog det det gäller: att vilja. Att vilja vilja.



Yours Truly BeatriceMikaelsdotter